från de giftas bord bespisas fattigt fok. Manne: är nu händelsevis frånvarande i någon oförut sedd sffär, och hans fru väntar honom med 0 tålighet. Hon har icke några andra förströelser än långa promenader bort åt skogarne. Nigon gång vandrar hon ända fram till stadens tull, men vänder derpå dyster och tankfull tillbaka till sin boning, som synes henne ödslig. Då hon så satt en dag i orangernas skugga, såg hoa en portchäs passera, genom hvars hall öppna fönster hon märkte ett upgt fruntimmer, blekt och döende, och som endast en fläkt a! uf ännu tycktes uppehålla. En man, ännu ung men likasom hon pligad under tyngden af mår zon smärta, följde vid ena sidan af portchäsen och tvenne starka karlar buro utan möda sir börda. pSiannal... sade en svag röst... här är si shöat!... Genom denna känsla af eit ädell medlidande, dea enda könsla som förblifvit rer och oskärad i menniskohjertat, närmade sig ce zarinnan af det vackra landthuset till denn: rupp och helsade den stackars sjuka; hon erbjöd tilflykt och hvila under sitt tak och talar de med godhet och intresse till det unga frunsimret. Tvenne kärsliga hjertan begripa snar hvarandra; ett slags innerlighet uppkom genas! mellan de begge fremmande, ty de isenkärde uavarandra såsom tillhörande en och samma klass af sköra fruntimmer på modet. Då den sjuka med nästan uttömd röst sade alt hon ämnade sig til Hybres, för att några ögonblick förlänga ett lif, som hon lemnade i förtid, och att hon låtit bära sig genom daler, för att uppfriska sig i den lugna och sköna neturen, kunde den unga, gilta damen icke längre återhålla sin rörelse och lofvade att hvarje dag offra åt henne sina omsorger, för att undanrycka döden ett rof, som ban ännu icke borde skörda. En vagn stannade också följande dagen utan