ist tnrR tens — RER RAA nn nt nnsÄnes förflyter — (ty den förer mig ett steg närmare min graf). Min man återkom till mig; han lärde att värdera ett lif, som varit uppfyidt af resignation för hans fortsatta fel; han började att älska mig och jag att begrunda mina irringar. . .. I en hast, min fru, (tårarne fyllde på nytt hennes ögon) i en hast kom en nyhet, som dödat mig, en nyhet, som, om den än icke gjort mig vansinnig, Jikväl beröfvat mig min kraft och isat mitt blod. ..-. Jules, Jules var död! (bon stannade och kunde icke fortsätta; allt blodet hade åter rusat till bjertat. Och er man? frågade den unga qvinnan, det hon tryckte hennes hand mot sitt hjerta Han vet allt och har visat sig lika stor, lika ädelmodig, lika högsinnt, som vi varit brottsliga. Det gifves inga omsorger, ingen kärlek, han sparat, för att återkalla glädjen på min panna. Aldrig har han visat den minsta misstanka, aldrig har han framkastat ett ord om det förflutna. Vi halva rest till denna Provences sköna trädgård, för att undgå den hastiga oah vissa död, som denna vinter skulle väntat mig i Paris. Men ack! ... Hvarje dag beder jag. min fru, för min man, för denne man, som vakat vid mitt örngott; jag beder äfven för den andra.x Nog, mitt barr, min stackars vän, trötta er ieke; ni har haft förtroende till mig och jag skall läka erMin man och jag skola icke lemna er, sedan ni hlifvit återgifven åt lifvet, åt vänskapen och kärleken till er man. Min man heter också Jules. Han är god, men ni bör icke påminnas om ett namn, som ni bör glömma. Aldrig!) svarade den utmattade sjuka. Två dagar derefter var det en stor fest i den illa villan; den bortreste hade återkommit och glädjen var på sin höjd. — Blommorna hade prydt sig med sina skönaste färger; solen bade uppstigit klar och strålande ur vågornas sköte; foglarne lekte i glada hopar .... Det var en skön dag.