Här sitter det onda, här sitter döden. Kanhända skall jag finna tröst, om jag i ert vänskapsfulla sköte nedlägger mina förtroenden, men jag fruktar att dö under bigten. Nej, nej, min innerlige vän, tala, tala mycket sakta; här, här, nära mig; jag hör; vi skall bli tröstad; ni har lidit så mycketi Hon skakade åter på hufvudet. vÅAck, ni har icke kännt smärtan, min fru! ty ni är ännu för ung, för skön; ni älskar en make, som endast tefver för er. Ni har aldrig varit brottslig, och Gud skall vedergälla er derför. Men jag har misskännt mina pligter som maka; jag har älskat ... Min Gud, var det väl mitt fel?... Jag älskade en engel, som jag icke kunde älska, utan att förråda den tro jag svurit. ... Ni har gissat rätt, min fru. Ännu barn, gifte man bort mig med en man, den jag icke sett; jag blef öfvertemnad åt en varelses nycker, som icke förstod mig, och jag träffade på min väg lyckan och olyckan; lyckan, som under sex månader Jät mig lefva englarnes lif Olyckan, som nu fastkedjar mig i dödens armar. Med ett ord, j:g bar varit på en gång den lyckligaste och den olyckligaste af qvinnor. Himlen beskärde mig allt detta, endast för att så mycket hårdare låta mig känna de smärtor, den gömde åt mig. Lyckliga de, som hafva mod och dygd att stå emot stormen! Jag dör för den. ... Ju!es blef skiljd från Migh ... Jules, säger ni?P ..Har jag nämnt honom? Förlåt! Detta namn undfaller mig alltid. Jules var aflägsnad från mig. Vi skrefvo hvarandra ofta till, mycke! ofta. Ack, hvad hans bref voro milda, ljufva och tröstande! O, hvad ett sådant bref gjorde mig godt! Och hvilken lycka, min Gud, skulle kunnat uppvägt denna sälibet! ... Min man — ni har sett honom — det är han, som vakar natt och dag öfver mina sista ögonblick, han, som begråter som ett barn hvarje timma, som