för ett hotel i staden, och en ung qvinna, hvar: prakt förblindade allas ögon, uppsteg för trappan ech visade sig framför smärtans läger, hvarpå hvarje dag en engel af godhet, kärlek och resignation borttynade. Samtalet inskränkte sig icke till detta insenting, dessa eländiga formaliteter, som hyäf va sig omkring hvarjehanda ämnen. esså begge själar hade icke hopp att länge vara tillsammans, också talade de hjertats rena språk. O! min fru, hvilket förfärligt lidande måste icke i tysthet undergräfva ert lif! Det är omöjigt, att dessa sköna ögon, fulla af eld, att denna ena panna, dessa behag, denna ungdom så förtvina utan en dold orsak. Jag har öfverraskat er med tårar i ögonen, då ni frågat mig om min familj, om min man, Om vår körlek! ... förlåt mig, om jag synes er nyfiken, lättsinnig; men jag är också mycket god; jag älskar er redan, som om ni vore en syster. — Er make?n ,Ty:t! Stl svarade den sjuka, i det hon höll sin hvita hand för de darrande läpparna, tystl ... hennes ögon slöto sig, hennes bleka kinder färgade: af en stark rodnad, ; Stackars barn, stackars engel, jag förstår er, jag anar och hon tryckte dess händer och kysste dess sköna svarta hår. — O, jag har ;jort er ondt, jag bar upprifvit er smärtas sår! Gråt icke, min fru; försök att le mot mig; ni ir för skön att gråta. Jag har er hemlighet ... nan har gift bort er Mot er vilja ... ni har icke äskat! ,.. Ni ser, jag bar gissat allt, gråt icke mer, låt oss icke tala mer derom. Den sjuka skakade på hufvudet som ett intaande barn, som söker att le under tårarna, och lerefter vände hon sig bort för att gråta för ig sjelf. En kort tystnad herrskade mellan lessa gudomliga varelser, och man kunde hafva hört deras hjertan slå. Andtligen hade den sjuka gråtit ut, och med! en stadig röst sade hon, med handen på bjertat: