Aftonbladet – 23 augusti 1842, sida 3

ver från Vesoul, att för fyra år sedan en främmande tiggare. Hannoveranare, blifvit arresterad, bärande i en gördel 42,000 francs i guld, att det blifvit upplyst, att desse penningar tillhörde denne man, som kallade sig Sanermann, och att han, i anseende till dessa förvärrande omständigheter, dömdes till 4 månaders fängelse. Presidenten till den anklagade: Erkänner ni, att ni för fyra år sedan blifvit dömd till fyra månaders fängelse i Vesoul? Den anklagade. Ja, herr president, det var jag. Presidenten. Och ni har i fyra år låtit denna summa ligga ofruktbar i era bänder och afnarrat allmänhetens medlidande penningar, som ni ej behöfde. ; Den anklagade. Så snart jag en gång börjat gifva ut mina penningar, så skulle de snart hafva gått åt. Jag sökto en god placering, och jag skulle lefva mycket nöjdare, om den kunglige prokuratorn ville vara så god och utlåna dem mot första intekning i en egendom af 100,000 francs värde, eller åt någon borgare med stor förmögenhet. Jag bartjenatunder kejsardömet, jag har rätt till Fransmännens skydd, jag har fått fyra blessyrer i Frankrikes tjenst. Presidenten. Det der är visst mycket inrressant; men ni ger intet svar, som ursäktar eller förklarar den handling, bvarför ni är anklagad. nen anklagade, gråtande: Jag ville ej vexla mitt guld. Presidenten. Men utom guldet hade ni ju silfver och pappersmynt? Den anktagade. Det var till bestridande af kostnaderna för placeringen. Presidenten. Men betänkte ni ej att ni utsatte er för stora faror, då ni ensam, och stundom om natten, vandrade omkring med en så stor penningesumma ? Den kuxrglige advokaten. Hädanefter, sedan det blifvit bekant, att ni är så rik, är det ännu farli