Aftonbladet – 23 augusti 1842, sida 1

Ja — Du älskar henne inte? — Nej. — pGodt! A den andra sidan en annan qvinna i hvilken du är passionerad? — Ja. — Och hon älskar dig något litet?, — Mycket, Mycket! — Det är det vi få se. Den som älskar dig är ofantligt känslofull?, — Ja. — Mycket bra. Och den du älskar är kokett? — Jag tror det. — Y pperligt, ypperligt. Då,, tiliade han och lutade hufvudet i banden; då... hm, hm, jag har det! ech ban såg på mig med ett småleende, såsom satan sjelf bör le, och uppgaf en suck, som uttryckte hela hans rörelse. Fallet är inveckladt och kinkigt,, fortfor han; men jag har stort hopp, att om åtta dar äg du fri från den ena och herre öfver den andra, — Hur fon skall det gå till? frågade jag. — Du skall få se, sade han och ringde. Georg, hans kanalje till betjent, som du känner, kom in. Tag hit mitt skrifdon,, sade St. Leon. Han tog sig derpå en penna, formerade den och skref: ;Min fru. Hr Jules Ts vänner hafva den smärtan att tillkännage den förlust de rönt. Hr Jules T afled kl. X förpliden afton. Man anbåller att ni måtte visa ert delntagande i deras djupa sorg.. — Hvad är det? frågade jag belt förundrad. — Du skall göra mig det nöjet och genast fara på ditt landställe vid Passy och der hålla dig dold, hewmetiskt innesluten; du fånehvarken tala eller skrifva till någon, du måste ställa dig som död. — Och på huru låhg tid har du Just att döma mig till den eviga hvilan? — Anda till dess du får nya ordres., — Georg, bär detta till stentryckarn bär bredvil; bed honom skicka mig två exemplar, skyndsamt, hör dull Och nu på väg med dig! Stum