Aftonbladet – 23 augusti 1842, sida 1

alang för att besegra och kufva Julie och göra mig qvitt den känstosamma Fanny, har jag gjort underverk, som du skall få höra. Di jag besvarade Julies högst betydelsefulla skrifvelse, på ett ganska inbillskt sätt, försmådde man mig till den grad, att jag lemnades åt glömskan. Jag förlorade icke modet utan skref på nytt. Från den stunden borde jag passera för att antingen vara spritt galen eller en inpiskad skälm. Hugad att antaga den sednare meningen, svarade hon mig i en ton, som hon skulle trott det förra. Hon gaf sig djerft in uti en strid med qvickhet och takt och vi började det illa kriget.o Från detta ögonblick var segern på min sida. Med ett ord, min välvise herre, vi ådagalade så många hjelteprof i detta charmanta fälttåg, att vi en vacker dag, upptröttnade åt kriget, möttes som helt goda vänner. Vi gjorde verkliga konsiderationer åt hvarandra; det var isanning gentilt; hon tillintetgjorde mig verkeligen den dagen, ty vi karlar äro i allmänhet mycket starka i komplotten, men mycket svaga i exekutionen. Hon nalkades mig således med denna öfverlägsenhet i takt och storhet, som klär henne förtjusande bra. Hon var stolt öfver det bitande i vår korrespondens, hon trodde sig förtjena hela äran deraf och jag hembar henane den ganska villigt. Vi talade tänge, men som gamla bekanta, som ett par vänner. Hon är så vacker, hennes leende så fint, så graciöst, hon har så mycket behag i hvarje liten rörelse, i vecken på sin rob, i blommorna på sin hatt, att jag mot min vilja hänfördes och talade om kär1ek — men hon skrattade som en tok2, så att hela min kropp skälfde som af frossan. Men jag