Aftonbladet – 22 augusti 1842, sida 2

ALC jag HAV ILKG UTUfaRIL MIB Pe VID URUS lynne. Hans sparsamhet med bläck och papper var sig lik; imedlertid hade han icke låtit sin, i allt annat vanliga oförtrutenhet hvila, och resultatet var verkligen den förväntade kritiken. Huru han betett sig för att åstadkomma den, finner Tit. af paketets innehåll, hvilket jag, med afsändarens deri uttryckta tillåtelse, här meddelar, till Tit. begagnande efter godtfinnande. Jag skall blott numerera detta innehålls serskilda beståndsdelar, och börjar med några rader af min bror sjelf, hvilka äro att betrakta såsom missif och inledning till det öfriga. Jag har den äran, m. m. Axel Örnklo. 1. Till Axel Örnklo! Här har du nu kritiken, efter löfte. Icke måtte du väntat att jag skulle skrifva den sjelf likväll Jag har skickat dina Aftonblads-artiklar till några bekanta, bedt dem sända dem vidare till deras bekanta, och anhållit om hela sällskapets tankar i massa. De följa nu; du kan använda dem som du tycker. Hvar fogel sjunger efter sin näbb, ser du; min egen melodi skall du ock få höra, till slutet. Imedlertid må väll Sigmund. I. Baron Strussenflycht till Ryttmästaren Sigmund Örnklo. Välborne Herr Ryttmästare, Commendeur af Kongl. WasaOrden, Riddare af Kongl. SvärdsOrden, Ledamot af Kongl Landtbruksacademien och Kongl. Patrotiska sällskapet, m. m.! Af den confidence, hvarmed Herr Ryttmästaren och Commendeuren behagar hedra mig, vis å vis de interssanta Tidningsarticlarne, finner jag mig oändligen smickrad. I den sprit, som dicterat dem, har jag igenkänt den oberoende Ädlingen, och om jag icke i allt eger den Ivekan att kunna dela författarens sinnrika åsigter, så utbeder jag mig att Tit. täcktes tillskrifva detta snarare min inskränkta capacit, än något tvifvel öfver hvad en man, som är så nära lirad med Herr Ryttmästaren och Commendeuren, behagar finna rigtigt. Öfver det åssentibla i ämnet hade jag begagnat tillfället att vinna en och annan notice i förhand, under min sejour vid sista riksdagen, ett af de mest marquanta politiska sammanträden, som jag bivistat, alltsedan kongressen i Wien; jag vill minnas mig hafva nämnt någon gång att jag befann mig i Wien såsom amateur, eller snarare tant soit peu som associ presomptif i den celebra Föreningen die Adelskette, för hvilken då så mycket planerades izom la haute volee. I afseende på den benägna communicationen skulle jag tro mig träffa Tit. ideer närmast OM jag suspenderade mitt eget omdöme och i sänt framlade en liten tableau öfver de opinionsförhål-landen, hvilka, efter hvad jag trott mig observera, föranledde det beslut inom Rikets Första Stånd, som väckt en så ofantlig surprise; jag menar beslutet att frånträda den sjelfskrifpa representationen. Man har velat bärleda denna mesure från öfverraskning eller insouciance; men så vidt jag kunnat attrappera ställningar och förhbållanden under riksdagen, hade det hos de ledande en alldeles contraire källa, och härflöt från em försigtig omtanka för framtiden. När riksdagen öppnades, douterade fäderneslandets sanna vänner sig lika litet om några egentliga partier nu, som under hela regimen sedan 4842, denna långa period, då blott ett enda parti existerade, i fall man så vill kalla Riddarhuspartiet par exellence, hvaraf det så kallade hofpartiet, au vrai dire, allenast kan anses för ett utskott eller en organ. Tit. har sig utan tvifvel bekant, att det förstnämnda partiet varit det enda dominerande, au fond, fastän man emellanåt haft den finessen att lachera några oskadliga, demonstrationer mot hofvet, likasom emot en fiendtlig eller hinderlig moakt, för att sauvera apparencerna. Det frö till ett ofrälseparti, som grodde under 4834 års riksdag inom ett af de lägre stånden, efter att hafva inlåtit ofre!se brukspatroner, ansågs ej för annat än en passagere ostentation af de nybakade ståndsbröderna, med mindre tendens till resultater än clat. Imedlertid bann riksmötet ej att blifva många dagar gammalt, innan man kom till den oangenäma öfvertygelsen, att en misskalkul ägt rum och att ännu mer frappanta scener än förra riksdagens befunnos på repertoiren till den nuvarande. Den Iroturiera oppositionen syntes icke längre tilli fredsställd med borgarståndets fortfarande i sin obändighet och otacksamhet; maktbegäret hade denna gången sänkt sig ända till hopen, ett fenomen, som kan sägas vara utan exempel i våra riksdagsannaler. Bönderna, bittills representerande blott en nyttig nolla. vid pluralitetsberäkningar, cCest å dire, tjenande endast att ge relief åt de siffror, som för tillfället funno lämpligt latt taga den bredvid sig: bönderna, säger jag, voro smittade af krimarsuffisarcen vid förra riksmötet och hade fallit på det Etourderiet att (äfven i sin ordning vilja betyda någonting på egen hand. Kan man se bara hur vaniten griper omkring sig! Man moquerade sig häröfver i början, och tviflade icke att Trulls och Jöns skulle snart sentera sin förmåga och komma till förnuft; man kalkulerade att de nu som förr skulle nödgas foga sig efter någon habil impuls från en opposition comme il faut, eller att man åtminstone skulle blifva i cas att tygla dem genom deras dependance af sina memorialskriblerer, med hvilka man alltid kunde komma till. .5tta. Men alla dessa förhoppningar chouerade: