Jag älskar dig, och mina eder äro oförkränkbara, Jjufva, välsignade, pu är allt mitt goda, mitt stöd, mitt hopp.... Men jag känner nu mer än någonsin, att jag har behof af din panna att luta min emot, af din hand att stödja mig vid, af din närvaro, för att älska lifvet, af din kärlek, för att tro På kärlek. . Jag vet icke om min hjerna är förvirrad; den arbetar, sjuder... men jag fruktar!.... För hvad? Jag: vet inte... det är en obestämd dysterhet, som smyger sig i min själ, och helt och hållet bemäktigar sig min varelse. När min man visar sig, darrar jag som af neryslag. Vi se knappt på hvarandra: han nedslår först sina ögon, och mitt blod vill liksom öfverge mig, ty det är en inre röst, som reser sig upp och strängt talar inom mig!.... Det är ett-slags förebud.... Jag har orätt i att tala så till dig; fäst dig icke vid dessa idger af en stackars toka, dårad af en kärlek, som smeker mig, som gör mig tusende tjusande förslag, sOm bygger luftslott utan tal, och endast synes vilja lemna mig, för att i Min egen älskades själ gå att doppa sina gyllene vingar. Skrif mig till huru denna olycksaliga affär, hvarom du talade i sista brefvet, slutade. Jag har allt förtroende till din taläng. Farväl, farväll Ett bref, af nåd, — om du ähnu älskar mig, ett bref! FANNY, XI. JULIE TILL JoLEsS. Min herre! Jag svarade icke på ert bref, som utgjorde ett så olämpligt svar på den bi jett, jag tillskref er, Jag trodde mig ha att göra med en elak skämtare, och jag ångrade mycket att hafva anmodat er, att upphöra med edra försök. — Jag tillstår, att detta bref gjorde mig ond och ledsen på en gång. Jag hade gjort en dåraktig demearche, och jag känner nog af verlden, för att veta, det jag haft mycket orätt. Men ni är en verksam man, och er ståndaktig