denna fråga; men vi tillstå, att, sedan dessa nu tillhandakommit oss, vår förmodan blifvit sviken. Om i detta ämne några enskilda förberedande öfverläggningar ägt rum, som kunnat göra en offentlig utveckling af planen under diskussienen öfverflödig, vete vi ej; men det vill synas af några yttranden i tidningarne, att detta icke varit fallet, emedan beslutet skall hafva varit aldeles oväntadt för nästan en och hvar. Några djupare och storsinnade motiver, några grundligare och mera omfattande verkställighetsåtgärder, än de som man vanligen kan finna angifne för ett dylikt beslut, ingenfinnas åtminstone, hvarken i det antagna förslaget eller i diskussionen. Sedan den kommitt, som behandlat frågan om bränvinsbränningen, afgifvit ett förslag, hvari tillstyrkes att, efter åtta års förlopp, ingen skulle få bränna med mindre pannor (den minsta skulle motsvara ungefär 70 till 80 Sv. kannor) och vissa embetsmän alldeles ifrån bränningsrättighet för deras boställsjord eller egendom uteslutas börjades diskussionen med mycket delade åsigter. Under den uppstod Hr Falsen, såsom det af hans tal synes, helt tveksam att kunna lyckas framkalla en förändring i ett förslag, som, redan af kommitteer och kommissioner pröfvadt, ingrep i länge bestående näringsförhållanden, som voro af lagarna garanterade, Han åberopade, med några ord, de bevis för bränvinets skadlighet, så väl i fysiskt som moraliskt afseende, hvilka numera allmänt äro kända; var förundrad öfver att höra en talare ansett bränvin vara en nyttig vara; han påminde om kommitteens yttrande, att i allmänhet det icke fanns några grunder för att sätta denna industrigren på annan fot, än alla andra industrigrenar i landet, men att kommitteen, af moraliskt politiska skäl, icke vågat föreslå det, samt att detta yttrande ingalunda varit framkalladt deraf, att man ansett produktionen nödvändig eller nyttig, utan emedan man antog att det icke skulle hafva någon verkan på bränvinets bruk, antingen man gaf bränvinsbränningen fri eller icke. Han antog, efter hvad som passerat alltsedan år 1833, att alla de medel som man kunde påfinna att kontrollera bränvinsproduktionen i Norge, antingen skulle vara otillräcklige eller alltför kostsamma, och trodde, att det derföre vore rättast återvända till den sakernas ordning, som fanns före år 4816, då bränvinsbränningen var förbjuden. Han fann det vara naturligast, att denna produktion uppbörde i ett land, der folket icke kan brödföda sig sjelf, och att det vore orimligt att förbruka en sådan massa näringsmedel i tillverkningen af en vara, som icke innehåller näringsämne. Sådant borde öfverlemnas åt de länder, hvilka hade öfverflöd på spanmål och potates, som de måhända ej kunde på annat sätt afyttra; men då man i Norge hade brist på säd till lifsuppehälle vore det lika: oförnuftigt att der drifva denna industrigren, som att i Danmark anlägga jernverk (?). . Om man ock, genom förbudet af en näringsgren, skadade några individer, borde man likväl, då den var ödeläggande för nationen, söka att bringa sakerna åter i naturlig ställning. Det invändesväl, att om man går in härpå, skulle -bränvin införas från utrikes ort. och om man då vill fördyra det, måste det ske genom hög tullafgift, som lockar till tullförsnillning och lurendrejeri, hvilket äfven vore i moraliskt afseende förderfligt; men talaren antog att detta kunde förekommas, om man blott tillät införseln i större partier, t. ex. i 90 kannors fat eller deröfver, och om alla mindre partier ansågos såsom kontraband; då vore missbruk vid förtullningen ej att befara, och då de mindre qvantiteterna voro kontraband, samt ej endast varan utan äfven fartyg förbrutna, skulle smuggling blifva alltför mycken risk underkastad, derest man icke satte afgifterna så enormt, att denna lagöfverträdelse förvandlades till en handelsspekulation. Talaren föreslog derföre följande beslut: Efter förloppet af den i 8 bestående tid (10 år för pannor af 200 potter och deröfver, samt 5 år för mindre pannor) skall all bränvinsbränning här i riket vara förbjuden. Såsom följd af detta stadgande, må hädanefter intet nytt bränneri, hvarken i städerna eller på landet, anläggas eller dertill hörande redskap stämplas. Att de nuvarande bränneriegarne härigenom erhöllo ett slags monopolium, de större brännerier under 40, de mindre under 5 år, ansåg talaren vara en sådan fördel, att de derunder kunde förtjena så mycket att deras förlust, genom rättighetens upphörande, dermed ersattes. Deras anläggningar och redskap kunde de sedan använda till bryggerier. Under den fortgående debatten häröfver fattadec icka de. som framlada en mMäned hetänt.