och brist på höga gynnare finner sin bana beströdd med idel tistlar, och som med all sin både talang och redlighet håller på att svälta ihjel, — ett exempel bland otaliga här i verlden! — den rike är en ung seigneur Arthur, som åter, på grund af de rikedomar och rejaz tioner, till hvilka han gjort sig besvär att födas, icke behöfver lägga två strån i kors, för att se allting gå honom förunderligen i handom — ett exempel bland icke mindre talrika! Anton har väl på sätt och vis den förnäme ungherrns heder och välfärd i sina händer, emedan han af en gammal skälm till f. d. advokat, hvilken bär ett dödligt hat till Arthur och hans familj, fått sig anförtrodd en process, genom hvilken skulle bevisas, att Arthurs far varit med om ett falskt egendomsköp; men så fattig han än är, och hur mycken ekonomisk fördel han kunde skörda af denna rättegång, är han nog ädelmodig att tillbakavisa frestelsen, emedan, då den skyldige fadren redan är död, det sena straffet skuile drabba en oskyldig son. Arthur belönar detta ädelmod med att under antagande af ett falskt namn förföra Antons fästmö, en fattig och värnlös, vacker, men något enfaldig flicka, i hvars kärlek Anton hoppats en gång finna den bästa belöning han eftersträfvat för sina mångåriga takor och försakelser. När den fattige ynglingen slutligen efter en längre juridisk affärsresa, den han företagit för att bereda sig en erbjuden honeit förtjenst, återkommer för att kasta sig i sin fästmös armar, finner han denna kämpande med döden, till följe af det gift, hon, förkrossad af ånger och sviket hopp, sjelfvilligt intagit; hennes bleknade läppar hviska honom med möda den förfärliga bekännelsen om hennes otrohet. Arthur. inträffar i detsamma; Anton uppfordrar honom vid den olyckliga flickans lik till ansvar inför Gud och menniskor och griper ett par pistoler, för att tvinga honom slåss. Då Arthur af feghet söker undandraga sig enviget, skjuter Anton honom för pannan. Den gamle advokaten, tillkallad af skottet, finner sin fiende badande i blod; ack, min gud! — säger han till Anton — hvarför har ni gjort mig detta? Ni skulle först ha vanhedrat honom!, Denna dram är ett af de många skön-litterära afsigtsarbeten, — såsom man mokant kallar dem, — hvilka inom den nyaste fransyska litteraturen framkallats af en alltmera utbredd sympati för de lidande klasserna inom samhället. Den gjorde i Paris ofantligt uppseende och har till och med bibehållit sig på scenen ännu efter ett par års förlopp. Också innehåller den sammanträngdtinom omfånget af fem temligen korta akter en sådån mängd framstigande drag utaf denna politiska och moraliska orättvisa, hvilken af ålder skiftat så högst olika mellan olika samfundsklasser, att åskådaren nödvändigt måste, om han har något bjerta i bröstet, dervid finna sig anslagen och intagen både af harmens, förtrytelsens och medlidandets interesse. Det är en tafla ur lifyet, måvara ur Pariserlifvet och tagen från dettas skuggsida, men likväl icke saknande alla pendenter någothvar som heldst, och det är godt att framhålla . dylika taflor så väl för tanken, som känslan. Pjesen fordrar, för att rätt återgifvas, ganska utmärkta talanger, utmärktare än den Torrslowska truppen: eger för. detta slags roller: till sin disposition. Det vore imedlertid en orättvisa att icke erkänna, det stycket, om man tager i öfvervägande det.ena med det andra, spelas med en så god ensemble man billigtvis kan vänta sig. Hr Andersson — Anton — har tyckts oss till och med bättre, än i alla sina föregående roller i det större dramat, det var alltigenom mera koncentrerad passion, än utsväfvande och högtrafvande falsk pathos, och hans svårä slutscen har derför äfven lyckats vida bättre, än man vågat hoppas af-herr A. efter åtskilliga antecedentier i den vägen. M:ll Lindmark visar sig fortfarande tyvärr alldeles för svag, för spenslig och vek, för att med någon ansats: återgifva tragiska momanger, och hon eger dessutom verkligen för litet mimiska medel att uttrycka vare sig lidelsens eller lidandets alla oändliga nyanser, för att icke förefalla något litet enformig i ett drama af en annars så orolig natur, som: det förevarande; äfven denna artist har imedlertid med relativt anmärkningsvärd förtjenst dragit sig ur spelet. i den melodramatiskt sönderslitande slutkatastrofen... Fru Torslow spelar en förnäm fru moder åt den unga rika seigneuren med denna öfverlägsenhet, som man är van att finna hos henne, så fort hon sätter foten inom den egentliga dramens område. För herr Torslow sjelf har här icke funnits annan roll, än den gamla f. d. advokatens, hvilken utgör pjesens Mephistopheles; han har här åter skapat -oss-en ny typ, och man wåste erkänna, att det svårligen skall stå att finna en gammal inmarig och bakslug skurk