Aftonbladet – 20 augusti 1842, sida 1

nes vext, med ett ord från allt detta som skiljer henne från alla andra qvinnor; men ingenting är mera tråkigt än porträttet af en älskarinna, alltid för öfverdrifvet smickradi af en älskare. Du skall få se henne i vinter, då du kommer hit. Hennes stolta likgiltighet utmanar hela Paris, och den församlade klubben har uppdragit mig att besegra henne. Låt oss återvända några ögenblick till Fanny. Jag får jemt och samt passionerade bref, och jag har inte den bestämdheten, att djerft svara det jag icke älskar henne. Jag låtsar en passion, som på sluträkningen bör göra henne lycklig, ty lyckan består endast i våra illusioner. — Tillstå imedlertid att jag är en sällsynt man, utan sin make, och att qvinnorna efter min död böra balsamera mitt hjerta. Jag har nyss slutat ett bref till Fanny, som skall komma henne att gråta af glädje; hon skall läsa och läsa om det åtta dsgar och åtta nätter och böra det i sin barm ända till dess jag sammanflickat ett nytt Jag har också skrifvit till Julie i en något impertinent stil. Jag äfventyrade först att smyga till henne ett bref då hon gick ut från konserten hos prinsessan Villoria; hon svarade mig på ett kort och opassande sätt. Men jag är en roug, min vän, om Vi begge väl veta, och jag gissade att, i det hon tog ett steg til sitt försvar, skulle jag kunna upphinna henne. Jaginbillade mig väl, att hon icke skulle svara på det andra brefvet, i hvilket jag tackade henne för de förhoppningar hon lät mig motse. Hon iakt10g tystnad; men hon har läst min epistel, ty jag träffade henne i går vid en diner hos prinsessan och hon höll sig kall, alldeles till förtvifian — för en novis! Bara framgång! Ibärdighet och ingenting annat än ihärdighet är hvad som behöfves; detta är den allmänna, ofelbara regeln. Om hon icke utbrustit i ett gapskratt, då hon läste min litania, skulle jag dragit mörka spådomar; men jag vill svära vid mitt huf