Aftonbladet – 19 augusti 1842, sida 1

ens medömkan, af tappre krigare som hafva tråkigt. Elyseiska fälten hvimla af dagdrifvare och marschrejerteatrar; iatet enda ensamt ställe finnes, der man kan få tala med sig sjel? Boulognerskogen, är förpestad af folk som köra öfver en. Aterstår således Jardin de Roi och Luxemburg; men jag tillstår att mina skolpromenader alltid gifvit mig en bestämd afsmak mot dessa begge Eldorada för vetenskaperna och småbarnpskolorna. Man kan icke gå ut och andas frisk luft, utan att återkomma dränkt af dam och miserabelt tilltygad. — Man måste således stanna hemma; och i sanning, då jag kan sitta i min kammare och se dina porträtter le emot mig, alla på en gång, skulle jag då icke vara bra löjlig eller bra narraktig om jag sprang efter hopen? Men olyckligtvis får jag icke hvila länge; jag är slaf af en befattning, som lemnar mig bunden till händer och fötter åt denna publikt, som jag ville fly, och från hvilken det imedlertid är mig omöjligt att lösgöra mig. Min ställning är den värsta af alla, älskade Fanny; om jag kunde begynna på nytt, skulle jag icke blifva advokat, ty jag är färdig att dö hvarje dag af ledsnad vid detta yrke. Huru är deten möjlighet att i minsta mån förena minnet af dig, min vän, med en rättegång, med en konsultation, med tocken Och lingrocken och alla dessa klienter sen!... Hvilken elindig sysselsättning att ständigt nödgas hålla sin dörr öppen! Se der mycket tråkiga saker; de böra ge dig vid handen huru mycket mer jag är att beklaga än du, emedan jag icke ens kan ta min reträtt till det förflutna och lefva af allt detta, som påminner mig om dina vackra ögon och ditt leende,