Aftonbladet – 19 augusti 1842, sida 1

I. JuLES TILL FANNY. Paris. Jag har fått ditt bref, minstackars Fanuy, och jag tackar dig att du icke låtit mig vänta. Du vet att vår skiljsmessa borde göra mig, om icke mera sorgsen, åtminstone mera tröstlös än dig. Du är ensam och kan beklaga dig högt; du har en pålitlig förtrogen i allt som omger dig, och din fantasi bedrager dig icke då den visar min bild på dina promenader i din enslighet. Min enda sysselsättning är att vandra fram och åter framför det hus du här bebor, och j:g stannar för att betrakta det. Jag känner icke igen mig; jag ser icke samma fysionomier, som förr, bland de kommande och gående. Ända till den person som har uppsigt öfver huset är han mig fremmande. Förr kom jag aldrig till denna port utan med hjertklappning, utan en känsla af glädje som jag icke kan bheskrifva. Alla som mötte mig på vägen syntes mig glada och leende; jag tyekte mig hos dem se denra känsla af lycka, emedan min själ var uppfylld af en obeskriflig lyeksalighet, som jag lät strömma öfver dess bräddar. Nu är det ett helt motsatt förhållande; jag lider, jag går med nedsänkt hufvud; jag tycker mig möta på min väg ansigten allvarsamma, stränga eller ironiska; jag bär döden i själen, och hela verlden tyckes mig klädd i sorg. Du tala om dina sköna platarer, dina praktfulla, skuggrika ekar. Ack huru långt ifrån att kunna jemföras med dessa äro icke våra dammiga trän! Hvart skall jag gå för att kunna söka en smula skugga? Tuileriträdgården är full af koketter, som komma en att rodna, af tölpar som väcka