Aftonbladet – 19 augusti 1842, sida 1

nar med att ströfva genom trädgårdarne och kring fälten; jag har köpt mig en balmhatt, om mycket missklär mig och jag är outtröttlig som mina unga förpaktareqvinnor. Jag har ofta fruktat att träffa dig; det förefaller mig ibland sisom skulle jag träffa dig bakom en häck, oc jag kastar bort den fula hatten och skyndar mig att spoliera parterren på sina blommor för al! bekransa mitt hår, för att pryda min tinning. Jag hatar landet, jag afskyr det, och likväl om du vore der, om du kunde springa med mit i djurgården, om vi kunde sitta tillsammans urder de stora ekarne och anförtro vår kärlek å ensligheten! ... Ol! hvad jag då skulle älsk: denna natur med dess friska skönhet. ... Hjertat drager sig tillsammans då det öfver lemnar sig åt den magiska inverkan af den vij som styrer alla dessa sublima fenomener; mer jag är rädd då jag är ensam; en gudomlig käns la vaknar i mitt bröst, jag minnes och jag dar rar. Skulle det vara samvetsförebråelser som t2 la i mig. Ja! jag anklagar mig att fela mot he liga pligter.... Min Gud! är jag då ensam brottslig? Förlåt mig, min vän, tanken på di vaknar åter och höjer och uppmuntrar mig. A du icke för mig!.... Mina aftnar äro lång: och dystra och jag passerar dem i sällskap me: min herre och man, som talar med mig om lik giltiga ämnen, om klappjagter och baletter. Mitt bref är redan mycket långt; jag har en dast talat om mig sjelf och likväl fruktar ja; att du glömmer min stackars kärlek. Då jag lä ser igenom dessa rader, finner jag dem kalla och enfaldiga. Förlåt mitt hufvud, som så föga öf verensstämmer med mitt bjerta! FANNY,