Aftonbladet – 18 augusti 1842, sida 3

undföll äfven pater Goltops undersökningar, hade jag flera gånger tillfälle att se den unga novicen. Med en klosterdrägt utanpå min rustning, och afkastande hastigt den förra samt nedfällande visiret på min hjelm, blandade jag mig ömsom ibland munkarne och vapendragarne, som åtföljt fröken på alskedsbesöket uti hennes faders slott. Mina misstankar, angående hennes kallelse, besannades fullkomligt under den förflutna natten. Hon såg då för första gången verlden, och de handlande personerna voro valda ibland mina vasaller. Nu tillägger jag, ati vår gemensamma moder, kyrkan, är alltför huld för att vilja tilltvinga sig hjerta och ed af en brud, hvars egna val, såsom jag har anledning tro, hellre uttalar sig för baron Wildenbach. Denna förklaring uppväckte ett sorl af både förundran och bifall hos åskådarne. Mea med ögonen fästade på sitt skyddshelgons bild, suckade den gamle baron von Liebenstein. Jag har svurit! — ropade han med styrka — jag har svurit det! drag härifrån, oförsigtige Ynglingl — Det beror af mig att tillintetgöra er ed, svarade baron von Wildenbach med värma; för öfrigt, om man ej kan upplösa den, så kan han brytas. Fort! framåt! mina tappra knektar! för Wildenbachs äral Genast uppbrötos dörrarne till kapellet, och man såg inträda en beväpnad skara, som uppfyllde hela klostergården och trädgården. M Läsaren är utan tvifvel angelägen att Veta utgången på detta äfventyr. Baron Liebenstein bröt ej sin ed och blef likväl ej nödsakad att hålla den, ty den heliga Ildegondas kloster uppbörde från denna dag att vara hans egendom, och kyrkan beröfvades en klostersyster, som skulle ofrivilligt gifvit sig åt dess slafveri. Den tappre Wildenbach erhöll en lika älskvärd som skön brud, och Juliette bibehöll, sedan hon lemoa klostret, samma godhet och oskuldsfullhet, hvilka tillvunnit henne allas hjertan under hen