ångorna hade; småningom försvunnit i luften och en-;liflig låga hade uppstigit i deras ställe, då ett buller, likt åskans rullande, bördes under jorden och ett spöke visade sig för den darrande flickan... Heliga IHdegonda!s ropade hon, ora pro nobis! Amen!, sade en känd röst: Juliette läste sitt pater noster högt och med all möjlig andakt, och rösten svarade äfven nu: Amen! — Ni ser, Juliette,, tillade den, att det är som ordspråket säger, jag är ej så elak som jag är svart. I himlens namnl; sade hon: och, sammanknäppte sina händer, något lugbad, säg mig hvem ni är och hvarifrån ni kommer.n Jag är,, svarade den hemlighetsfulle, pen varelse, som önskar er : sällhet och skall söka att skänka er den, om ni samtycker till hvad jag begär, af er. Nu måste jag försvinna, ty jag ser menniskor komma, som ej böra skåda mig. Lofva mig att i mörgön, som är sista tiden af er frihetstid; begifva er hit om aftonen; såsnart de andra systrärna äro ingångna uti sina Eeller by Gud. bevare mig, att gifva er.ett sådant löftel utropade Juliette; något förtretad. ; Z— Nåväljp sadex främlingeny lugnt; jag skall då visa mig för er uti er cell Nej! ja! ... ja, jag lofvar att komma,, sade hon ängsligt, och nu försvann spöket. Jag vill ej försöka att skildra Juliettes tankar den långa påföljande natten. Pater Goltop hade ej bedragit sig, det var verkligen hon, som var föremålet för den hemlighetsfulla varelsens besök, Hans :hastiga och underbara uppenbarelse bade uppväckt den unga flickans nyfikenhet. I början lyssnade hon till hansötal, emedan rösten var så ljuf, och nu, då djefvulen; just som pater Goltop förespått, visat sig rhera skenbar-! ligt, hade han ju försäkrat, att han ville hennes väl, blott hon beviljade hvad han begärde. Men hvad kan han då begära af mig? sade hon dar