Aftonbladet – 17 augusti 1842, sida 2

stå nu der, vilja icke gerna å nyo låta sig kastas tillbaka. Deras rop heter på engelska: Bort med spanmålslagarna, som göra vårt bröd dubbeit dyrare än det beböfde, endast till aristokraternas förmån! och på tyska: bort med statsreligionen, bort med aristokratien, bort med biskopsprebenden och andra sinekurer! Huru länge detta rop skall blifva obesvaradt, kan man ej veta, men väl skönjes att det blir starkare och oemotståndligare med hvar dag, och att det en sang skall segra är säkert, emedan det just är tidens stora tecken framför allt annat, att hvad som i sig sjelf är rätt och utgår från grunmdsatserna af sann humanitet och ren christlig moral, allt mer och mer nedbryter maktens och egoismens bomar, skingrar vidskepelsens och fördomarnas töcken och gör sig gällande såsom den enda legitima grund för makten. Besinrar man allt detta, så skall man icke längre anse den skenbara liknöjdhet för mensklighetens gemensamma angeligenheter och för de stora principerna, som under dessa perioder synes ega rum, för någon reaktion, utan endast för en tillfällig hvila, ett stillestånd, som likväl ailtid är ganska kort, om man jemför det med de föregående generationernas eller tidehvarfvens. Vilje vi tillämpa dessa allmänna betraktelser på vårt eget fädernestand, så skola vi finna dem på det fullkomligaste bekräftade uti den ställning, hvari tänkesättet om våra vigtigare offentliga angelägenheter och behof under en följd af år befunnit sig. Man behöfver t. ex. bloit följa gången af representationsfrågan, för att märka, buru deltagandet för denna reform, under mellanperioder af skenbar liknöjdhet, likväl ailtjemni tilltagit, icke blott i inre kraft, utan ock i en alitmera bestämd yttre utbildning i den riktning som det nu hvilande representationsförslaget utvisar. Redan efter 4809 års riksdag erkändes behofvet af en represeatationsreform. Uuder tiden mellan denna och 4823 års riksdag inträffade imedlertid en lång hvila, hvarunder ingenbng dervid åtgjordes, och hvaraf man lätt hade kunnat förledas att sluta dertill, att Svenska foiket vore för denna angelägenhet aldeles likgiltigt. Afven efter nämnde riksdag, då först någon allvarligare fråga, ehuru blott i förbigående, derom åter uppstod hos Ständerna, tycktes nitet hafva kallnat; men just detta inre tvång, detta alltmer utvecklade allmänna behof, som vi här ofvan omtalat, verkade under tiden så mäktigt, att år 1834 nära nog samtlige ledamöterne af Stockbolms börs och dess öfrige förmögnaste borgerskap, således den mest solida och konservativa corps som inom landet kan uppletas, förenade sig. om en petition till Konungen att erhålla ett representationsförslag, hvarigenom hvarje fullmyndig och sjelfberoende Svensk man: måtte kunna välja och väljas till representant. Derefter följde åter några års mellanstånd mellan de båda riksdagarne, hvarunder frågån: var nästan alldeles tyst; men kort före riksdagen hade: den likväl låtit så känna sin vigt, att en mängd afbandlingar och förslag. derom utarbetades och utgåfvos på trycket, och isynnerhet de samfällda valens motståndare, eller de förskräcktan, funno sig nödsakade att i tid söka motarbeta den nationella reformen genom allehanda andra förslag till Stånds-elementernas fördel. Allt detta hjelpte tikväl icke, och endast genom påtryckningen utifrån af det allmänna tänkesättet framgick den rationella principen, ieke blott i 4840 års KonstitutionsUtskott, utan äfven i den nämnd, som beslutade med Rikets Ständers rätt. Erinrar man sig nu äfven detta, så hafva de, som nitälska för national-utvecklingens gång framåt, icke något skäl att frukta för principens slutliga seger, om ock de oligarkiska elementerna ännu för någon tid skulle lyekas uppehålla densamma och det så mycket mindre, som det nu hvilande förslaget icke drifvit sjelfva principen till något slags ytterlighet, utan bufvudsakligen närmat sig de grunder; i hvilka våra grannar på andra si dan fjellen nu i snart 30 år funnit en garant för sin: sjelfständighet och sina inrättningars ut veckling. osns— —-ss—öre