Aftonbladet – 17 augusti 1842, sida 1

SSE sr era TRON SSE SER BONET TESS ROR SEE Jaliette var nu i sin skönhets fulla glans. Ut hennes: figur, hennes röst och hela hennes väsende lig någonting himmelskt, någonting cenglarent, och man skulle ansett henne tillhöra en högre och ädlare verld, än den vanliga. Då bon skämtade liflig cch glad, såsom man är det vid sexton år, med sina leksystrar uti den vackra klosterträdgården, framlockade alitid hennes barnsliga glädtighet ett leende på de allvarsamma nunnornas sorgliga ansigten, och hennes mildhet tillvann henne alla de ungas bjertan. Lycklig och fridsam sträckte Juliette aldrig sin inbillniog utom de höga murarne, och egde mnästan tutet begrepp om den öfriga verlden, af hvilken hon endast sett en skymt under de korta besök, hon några gånger gjort på sin fars slott. Klostrets lilla rymd var tillräckligt för hennes bjerta, som ej ännu känt annat än vänskapens känsla. Det ögonblick nalkade, då den sköna arfiagerskan skulle taga slöjan och aflägga sit högtidliga löfte; en så vigtig händelse sysselsatte redan inom det beliga samhället allas hufvuden och lifvade allas tungor, då en tilldragelse af helt olika natur bastigt delade de andäktiga systrarnes upprmärksamhet. Läsaren erinrar sig, att uti dessa mindre upplysta tider roade det ofta djefvulen, att, i trots af alla besvärjelser, uppenbara sig på jorden. Det var ej alltid lätt att göra hans planer om intet, ty han antog alla möjliga skepnader, och ej minare. svårt var det att förutse på hvad timma han skulle visa sig, ty han rade alltid den elakheten att komma, då man minst väntade honom, och då man väl var på sin vakt, kom han deremot: aldrig.