Aftonbladet – 17 augusti 1842, sida 1

var ett barn, dröjde ej länge att efterfölja sin: bröder. Snart blef baronen enkling, och då bar saledes såg sig ensam på vandringen gesom lif vets sorgliga dal, ångrade han bittert det löfi: ban gjort den heliga Ildegonda. När han for dom helgade åt himlen det barn, som ej ännt sett dagen, hurn långt var det ifrån hans tank: att ana sin nuvarande belägenhet, och hurt bada han då väl kunnat föreställa sig, att han: rika egendomar en gång skulle lemnas till främmande arfvingar,; samt den ädla ätielängden a de lysande herrarne von Liebenstein utslockns med bonom. Den unga vackra fröken, som snart af der svarta slöjan skulle undandöljas för veriden, had säkert blifvit ett mål för täflan emellan Tysk: lands mest ansedda ädlingar; en furste skulle e en gång ansett under sin värdighet att anhåll: om hennes hand; hon var ju lika utmärkt ge nom sin skönhet, sin börd och sin rizsedom. Bit tra, fåfånga ånger! det år för sent! hennes no viciat är till ända, en vecka ännu och den för tjusande Juliette är St. Ildegondas nunna! Åren hade äfven gjort förändringar inom der Wildenbachska ätten; den gamle baronen var död och den upga, som var enda sonen, sysselsatt sig mera att lysa vid tornerspelen och envigen än att underhålla de gamla familjtvisterna. Hal var i öfrigt mycket begifven på fredliga yrken i synnerhet skaldekonsten, musiken och kärleken och tillbragte hos de sköna fruntimmarna i Main all den tid, han kunde undanstläla vården af sin vidsträckta besittningar; ty han lät uppbygga d förfallna slotten och undersökte med mycken ifve de ålderdomslemningar, som befunnos uti trakter