Aftonbladet – 16 augusti 1842, sida 3

står vår moder; vi hafva återfunnit henne i jemmer oehselände. Då fadren igenkände henne, blek och utmärglad, öfrermannade honom äångren och han nedföll-för-henne och kysste hennes händer, och bad om förlåtelse. Hustrun gret af glädje och upplyfte honom mildt. Alla närvarande voro förvånade öfver denna tilldragelse; endast den elaka qvinnan rasade och svor gräsligt. Då trädde mannen fram för henne och sade: Du eländiga qvinnal! jag vill förlåta dig, ehuru du förtjent döden. Men packa dig genast bort från mitt hus, och kom aldrig mer för mina ögon; eljest kunde det ångra mig, att jag lomnat dig strafflös. IT. DEN GODE SONEN. Uti äldre tider tillbaka horrskade det bruket att slå ibjäl gammalt folk, emedan man ansåg dem för onyttiga. En ung man förmådde dock icke döda sin fader; men emedan hanjfruktade för anden, förborgade han fadren i en källare, inuti ett stort fat, och tillförde honom der mat i hemlighet, att ingen visste derom, Nu skedde på en gång ea uppståndelse, då alla stridbara män samlades och rustade sig till strid mot ett mäktigt vidunder, som från sin håla utbredde jemmer och förskräckelse. Den fromma sonen visste icke huru han under sin frånvsro skulle kunna sörja för sin instängde fader, att denna icko skulle omkomma af hunger. Han bragte honom alla lifsmedel, som för tillfället funnos i huset, och beklagade sig för honom, att han kanhända icke mer skullle återkomma, och att den älskade fadren till slut skulle dö af svält. Den gamle svarade: Om du icke återkommer från detta tig, så ger jag gorna den svaga återstoden af mitt lif. Men på det att j icke skolen omkomma i striden emot vidundret, så hör mitt råd, det kan lända eder till nytta. Den håla odjuret bebor bar under jorden hundra och ännu hundra vinklar och gångar, som löpa kors och tvärs, så att j, om j också döden odjuret, docx aldrig mer skolen finna utgångan, uten försmäkta derinne. Tag-derföre vårt svarta sto, som går i bete med sitt föl och för henne med er till hålan; slagta der och nedgräf utanför öppningen fölet; tag så modren med er i hålan och, om allt går väl och striden får en lycklig utgång, skall hon återföra eder välbehållen i dagsliuset