SEEN JHJE jen att ständigs se dig för ögonen. Den unge manpen förbarmade sig öfver den gråtande och tog henne i sitt hus, der hon städse tjenade horom ärligt och troget. Ett år derefter skulle hans hustru nedkomma med barn; då lät hon af tjenstepizan öfvertala sig att bädda sig på marken, emedan, såsom pigan sade, den var bättre för sin stillbets skull. Frun framfödde tvenne gossar, sköna gullbarn. Nu såg tjenstepigan, som ensam vakade hos frun, ögonblicket vara inne för sin länge närda bämnd; hon dödade de begge barnen och begrof dem vid en mur på gården, samt lade i deras ställa en hund i vaggan. Derpå gick hon till herre och beklagade honom för den fasliga olyckan: icke tvenne gullbarn hade han fått, men ett afekyvärdt missfoster. O, skulle du förskjuta mig, för att hemföra en så hiskelig hexa! klagade hon. Huru bedröfvad är jag icke öfver ditt öde. Du är ännu olyckligare än jag, den förskjutna qvinnan. Så bragte denna qvinna mannen derbän, att han genast lät döda och begrafva bhunden, men bortkörde den sjuka hustrun från sitt hus och tog tjenstepigan till sin hustru i stället. Icke länge derefter uppväxte på gården tvenne äppelträd, som hade gyllene grenar och gyllene äppjen. De hade uppspirat ur de dödade barnens hjertan och voro första året redan armtjocka, och det andra i sin falla höjd. Den falska qvinnan råkade dervid i stor ångest. Alltid, då bon såg de gyllene äpplena och grenarne, föllo henne de mördade barnen i tankarna, och hon lät, trots Mannens önskan, hvars enda glädje sedan förlusten af dess första hustru dessa trän varit, nedhbugga dem. Då han sög detta, sade han: vi skola åtminstone låta göra oss tvenne sängar af dessa trän, så hafva vi ändock pågot minne af dem. Sängarne voro färdiga, och man och hustru lågo deri en natt; då började den ena tala till den andra: Hör, broder, huru finner du din börda?s —