Aftonbladet – 16 augusti 1842, sida 1

ETT MINNE FRAN CORSIKA. (Ur en fransk tidning.) Ar 4793 kunde Frankrike, medan det på fasta landet höll stånd mot hela Europas förenade krafter, icke gifva sina kolonier det understöd, som de mycket väl behöfde. Den fransyska flottan var så godt som tillintetgjord, och till råga på olyckan hade just de skickligaste officerarne sett sig nödsakade att emigrera: en del — och den större — för att blifva det rättmätiga konungadömet trogna: de andra för att icke tjena en blodig revölution, som törstade efter det åt slagfälten invigda blodet. — Engelsmännen hade icke underlåtit att begagna Frankrikes inre tvedrägt äfvensom dess otillräckliga hjelpkällor för sjökriget, för att rycka till sig dess kolonier. Afven Corsika, Ludvig den Fjortondes sköna byte, hade uppväckt deras begär. Ehuru de gjorde landstigningar der och till och med hade den lyckan att verkligen taga landet i besittning, var imedlertid denna framgång förgänglig; ty Engelsmännen förmådde i längden ej motstå inbyggåtnes sinnesstämning. Den bekante Paoli, hvilkens: vilja utgjorde lag för de flesta af hans Jandsmän, var Britternes trogne bunds: förvandt. Denne general uppmanade Corsikanerne oaflåiligt att gripa till vapen för att un derstödja engelsmännen och tillfångataga alla dem som höllo med motpartiet.. Till de sednare hör. de en ung, fransk löjtnant, gunstling hos och landsman med Paoli, hvilken ville behålla honor hos sig såsom sin egen son. Denre officer va dock döf för ålla löften och lockelser, samt ru stade sig, för att undfly de sednare, att återvän da till sin post på fasta landet. Då han tog af