Aftonbladet – 16 augusti 1842, sida 1

kallade det, sin lyckliga stjerna. Pi denna litade han imediertid med tillförsigt och, som det tyckes, icke förgäfves; ty oförmodadt stod några steg framför honom en ung dräng, som dref en med ved lastad åsna framför sig. Holiah, vän, är jag långt från Calvi?, frågade officeren. — Nej, herre, bara ni kommer utför det der svarta berget, så kan ni se Calvi och vara der inom trefjerdedels timma., — Tack. Men jag är främmande här; kan du inte ledsaga mig ur dessa fördömda hålvägar ? — Hvarför icke; jag skall sjelf till Calvi — Bra. Men fienden ströfvar omkring här, och ve dig, om du söker att förråda mig., — Ni kan lita på mig; jag gifver er mitt ord, och det, herre, har ätnu ingen riktig Corsikan. brutit. För öfrigt behöfver: jag alls icke lofva er någonting; men ville jag verkligen skada er, :så skulle jag icke bry mig stort om edra hotelser; derpå kan ni lital, Både förvånad och glad öfver dessa kraftiga, men enkelt uttalade:ord, följde den unge krigaren sin ledsagare och inträffade. på, den utsatta tiden välbehållen i Calvis förstad. Här lyckades det honom ieke utan svårighet att förmå den hederiige drängen att mottaga.ett guldstycke, hvarpå han, intagen af hans öppna och beslutsamma sätt; frågade om hans namn. — Jag heter Napolino,p svarade ledsagaren. — Napolino? det namnet behöfver jag ej skrifva upp, sade löjtnanten och instoppade åter sin plånbok. Om tio år kan du återfinna mig i Paris, och du skall få se, att jag ej glömt dig då Utan att gifva mycken akt på officerns sista ord, svarade åsnedrifvaren: ,Det kan väl hända, tackade ånyo och dref, bjertligt glad öfver den största skatt, han någon