Aftonbladet – 16 augusti 1842, sida 1

a a sked af Paoli, råkade den vid ett sådant motstånd ovane generalen, då han såg alla sina bemödanden fåfänga, i en sådan hetta, att begge skiljdes, mycket missnöjda. Nu fruktade löjtnanten, som var väl bekant med den gamle Corsikanens tånkeoch handlingssätt, att denne skulle rent af förhindra hans afresa, och denna fruktan var icke ogrundad; ty knappt två timmar efter det stormiga afskedet underrättade en vän den unga mannen, att generalen nyss, i sin starka faderskärlek, utfärdat order om hans arrestering. Officeren insåg genast, att den enda, ehuru betydligt aflägsna, tillflyktsort, som fanns, var fästningen Calvi, der hans. familj några månader förut inskeppat sig till Marseille, och der en fransk besättning låg. Han begaf sig derföre genast till en herde, som han kände, och meddelade honom sin nöd. Denne, hederlige man, hvars namn var Marmotta, en Corsikan, i detta ords bästa och vackraste betydelse, d. v.s. ännu känsligare för de välgerningar, han förut mottagit af löjtnantens familj, än han skulle hafva varit till och med för ena förolämpning — utropade: Huru, herr löjtnant, vill man arrestera er! Så länge Marmotta och hans folk hafva kraft att föra vapen, skall man väl låta det varal Följande morgon klockan 2 finna vi flyktingen, under betäckning af omkring 43 väl beväpnade bönder, redan på väg till Calvi, eller åtminstone i riktning ditåt; ty för att undvika hvarje sammanträffande med Paolis folk, det herrskanIde partiet, gingo de ej stora vägen. Men som på hela ön, mellan Bastia och Ajaccio (öfvei I Corte), blott fanns en riktig väg, så kunna v knappt göra oss en föreställning om våra resan