Aftonbladet – 15 augusti 1842, sida 3

derna, icke förglömmande att jemnt och sam: ropa: kätteri, kätterils allt för att upphetss folket till upplopp. Men Delegal, som granneligen hade märkt munkarnes afsigt, hade uppställt sina soldater i hä på sidorna af gatan, genom hvilken processionen skulle :framtåga: en hvar soldat hade sitt skarpladdade gevär ; ena handen och — ett brinnande vaxljus i den andra, deras heligheter till ära. Folket knorrade, men vågade icke angripa fransmännen; och helgonen arriverade lyckligen och väl till myntet. När de fromma fäderna sågo sig narrade i sin väntan, att folket med våld skulle hafva befriat deras silfvergudar, begåfvo de sig till sina förmän, de nådige herrarne i inqvisitionspalatset, och bådo om hjelp. Desse tillgrepo nu sitt eljest serdeles kraftiga medel: att sätta Delegal i kyrkans bann, hvilket allrahögsta beslut blef honom kungjordt genom inqvisitionens sekreterare. Den slipade fransmannen mottog bannysnings-plakatet och återlemnade det leende, med den försäkring: att han utan uppskof skulle hafva den äran att svara de nådige herrarne. Han utplånade nu sitt eget namn i bullan, in-: satte inqvisitorernas i stället, och afsände sin gen sekreterare dermed, ledsagad af två regenenten, Detta var en högst ovanlig kasus: och le helige fäderne skreko mord och brand, men sekreteraren brydde sig ej härom; ja, lät till och med, under tillräcklig bevakning, transporera dem till ett annat hus i staden. Här besynte de gifva köp, bådo om lof att afhemta leras arma pick och pack, och derpå blifva föratta i frihet. Begge delarne tillstaddes, och nu vegåfvo de sig hals öfver hufvud till Madrid, ör att anklaga kättaren Delegal. Den unga koungen försäkrade dem om sitt uppriktiga delagande, men gjorde dem tillika uppmärksamma vå, att det var hans höge farfaders trupper, som hade förnärmat dem, och att han icke serna kunde stöta dem för hufvudet, eftersom