och var kapten öfver ett grenadier-kompani, 0upphörligen att trösta och uppmuntra oss... Så snart vi kommit till staden, förde han oss till sin sjuke vän, en major Broussier. Det var en medelålders, hygglig man, som visade uppriktigt deltagande i vår olycka. Vår omklädning verkställdes snart, och vi voro från denna stund i hans tjenst. . Vi sofvo hos hvarandra i hans frånvaro, och blefvo, både hemma och borta, städse tillsammans. Efter några dagars förlopp var majoren så bra, att han kunde utstå resans mödor. Dea tog sin början under eskort af Faucaults kompani. Vi ställde kosan till Pyreneerna, och sade vårt fosterland det sista farväl på dess toppar. Hvad skall jag berätta om vår resa geaom Frankrike? För att säga sanningen, såg jag icke stort annat än hr Faucault, då han nästan ständigt red vid sidan af vagnen, och, som jag lade märke till, vid min sida. Den långvariga ridten föll honom snart för mödosam; hvarföre han tog säte i vagnen; men också detta obeqvämade honom, emedan han var tvungen att sitta i en besvärlig ställning, hvar gång han talade med mig, och det gjorde han mycket ofta. Derföre blef framsätet vändt omkring, och begge herrarne sutto nu baklänges, Faucault midt emot mig och Broussier gent emot Francisca. Korteligen att omtala: så snart vi ankommo. till Rochefort, begge officerarnes hemort, blefvo Vi föreställde deras föräldrar, jag som Faucaults, och Franciscea som Broussiers förlofvade. En månad derefter firades det dubbla bröllopet. I sju år har jag nu varit min älskade Faucaults lyckliga maka, lycklig maka och moder! Min väninna är icke mindre säll. Vi bo vid samma gata och besöka hvarandra nästan dagligen. Vi samtala ofta om våra fordom utståndpa lidanden, ehuru de nu nästan förekomma oss som ett äfventyr, hvilket vi någon gång i vår barndom hört eller läst.