Aftonbladet – 15 augusti 1842, sida 1

ver trettio nya slafvinnor anlända och och nästan lika många af de äldre försvinna. När jag ungefärligen ett år varit i fångenskapen, inträffade någonting, som .-.:.. Så snart jag åter tillfrisknat och var utom all ara, förde Maria mig till en annan cell, der jag ann en annan ung flicka, likaledes af det röda kompaniet, d. v. s. af Torrejons effer. Vi begge skulle från denna stund vara hvarandras sällskaparinnör: detta var verkligen en lindring i vårt elände. Gemensam olycka gjorde 0ss snart förtroliga: jag berättade henne min bistoria, och hon gjorde mig genskänk af sin. Det var insen väsendtlig olikhet dem emellan; hon hade blott varit här längre tid, nemligen öfver sex ir. Derföre fruktade hon, att hennes timma snart skulle slå, ty bon var en af de äldsta i detta harem. Hon tviflade ej på, att de, som icke af en naturlig död befriades från detta skändliga slafveri, efterhand blefvo, eftersom antatet blef för stort, eller Inqvisitorerna biefvo ledsna på dem, på ett våldsamt sätt afdagatagna, och deras öde såväl som deras kroppar dolda af ett ogenomträngeligt mörker. I följd af denna öfvertygelse voro vi begge länge beredda på döden, änskönt lusten till lif och frihet ofta fyllde våra bröst med obeskriflig längtan. Ebros klara vatten, de doftande skogarna på dess bräddar, örekommo oss som ett paradis, från hvilket vi för evigt voro förjagade och till hvilket vi alldrig skulle vända tillbaka, liksom våra första föräldrar till edens lustgård. När jag då på majdolinen spelade en af mina glada barndomssånger, och Francisca ledsagade den med sakta smältande stämma, ack, då var det som om våra