Aftonbladet – 15 augusti 1842, sida 1

komna är då merendels de andras värdinna, liksom eders nåde i dag har varit. Detta nöje kunnen j njuta så länge j iakttagen tillbörlig tystnad och varsamhet. Ett exempel af motsatt art har ni erfarit med den unga dam, som så tanklöst nämnde eder vid ert familjenamn: henne fån j aldrig mera se. Men hvart tager hon vägen? Hvad blifver hennes straff? frågade j.g med ängslan. Sakta, sakta, min nådigal genmälte hon; sådant der låter sig lättare gissas, än omtalas., (Maria hade rätt: nästa sällskapsdag sökte min blick fåfängt den stackars Elvira, hon fanns der ej, och jag såg henne aldrig åter; hurudant hennes öde vardt kan jag endast med räddhåga ana.) Atta nötter mottog jag Don Torrejons besök och åtta dagar bebodde jag detta rum. Den ittonde och sista var åter sällskap hos mig; men så snart man tåtskiljts, förde Maria mig in i en trång och mörk cell, som dädanefter blef min ständiga boning. ÅAfven min röda statsdrägt måste jag utbyta mot en simpel, grof klädning; och allenast när den nådiga berrn åstundade ett nattligt besök, erhöll jag en finare drägt, och blefAaf Maria ledd fram och tillbaka. Min tid förflöt sorgligen, delad mellan qvinligt arbete, fruktan och längtan efter mina stackars föräldrar. Det enda förströende afbrottet i detta qvalfulla lefnadssätt var att jag en gång i veckan, klädd i min röda galadrägt, infann mig i sällskapsrummet, hvilket, som jag snart erfor, under några dagar städse beboddes af något nykomimet offer. Under ett tidsförlopp af tre år — så länge var jag en fånge i Inqvisitionspalatset — såg jag öf