Aftonbladet – 15 augusti 1842, sida 1

En af de sista, som kom till mig, utstötte ett skri och ropade: Ack, Donna Balabrigal Förskräckt såg jag upp, det var en af mina bästa väninnor. Jag var nära att störta mig i hennes armar, då jag till min lycka märkte, såväl hennes egen blekhet, som alla de andras plötsliga förvirring. I rättan tid påminte jag mig Marias varning, och utan att låtsa att jag hade bört min väninnas utrop, vände jag mig till några af de öfriga och framkastade några flyktiga och osammanhängande ord, om utsigtens skönhet på denna sidan floden. Samtalet kom snart i gång, och änskönt det fördes med märkbar försigtighet och köld, utplånades dock snart intrycket af denna min bekantas oförsigtighet. Maria passade upp och kringbjöd konfekt och söta viner. Derefter inbar hon instrumenter; några af damerna spelade, andra sjöngo, men allt med sakta, man kunde nästan säga, ängsliga toner. När detta hade varat ett par timmar, blefvo åter förfriskningar orkringburna, hvarefter alla damer togo afsked och lemnade Maria och mig ensamma qvar i rummet. Efter en stunds stillatigande började den gamla sålunda: Jag ser nogsamt, min nådiga, att många spörsmål ligga er på tungan; jag Vill förekomma dem och tillfredsställa eder nffikenhet, så vidt detär mig tillåtet. Alla dessa damer, som nyss lemnade oss, äro, i likhet med eders nåde sjelf, särdeles väninnor af de nådiga herrar inqvisitorer; de. olika färgerna beteckna hvilka de tillhöra: de röda äro Don Torrejons, de blåa Euerreros och de gröna Aliagas. Sådana sammankomster, som denna, tillåtas eder en gång i veckan, och då fören j värdskapet skiftesvis. Den sist an