Aftonbladet – 13 augusti 1842, sida 3

Med den inbrytande morgonenfjkom Maria och bad mig uppstiga. Hon iklädde mig en fin och säck morgondrägt, slog en rik mantilla om mina axlar och bjöd mig följa. Jag hade ett par fråsor på läpparna, men fick knappast fram det första ordet, innan hon lade handen på min mun. Tysthet och lydnad! var det enda, som bon bvarje gång hviskade, i det hon lade sinatäppar tätt intill mitt öra. Slutligen stadnade hon utanför en dörr, vid hvilken på ett bord stod ett silfverfat med två chokolad-koppar och bakelser, Hon befallde mig taga fatet, under det bon öppnade dörren. Då jag dröjde, satte bon det sjelf på mina armar, sköt mig så sakteligen in genom dörren och tillslöt den efter mig. De var en liten kammare, men behängd med de kostbaraste tapeter, och sköna, vällustiga målningar, som jag sedan, vid ett flyktigt ögonkast, upptäckte. Detta kunde jag icke heller nu se, alldenstund rummet blott till hälften var upplyst, ty dagsljuset föll n genom ett endaste fönster, för hvilket bang ;n röd sidengardin. Andtligen föllo mina ögon på en, midtemot fönstret stående präktig kanapå, bå hvilken Don Francisco Torrejon i egen person hvilade sin vällustiga helighet. Ack, kunde ag blott så lätt glömma denna olycksaliga timma, som jag nu i min berättelse öfverhoppar len! Låt mig allenast säga detta: på den ena ;idan torturkammaren, tråget, koppirpannan, 5an-benitoer ), Caraceoer ) — på den andra ;n ljuf smickrare, glänsande löften och en vacser, eldig och mäktig älskare, som jag visste gde både min själ och kropp i sitt våld. — — — (Slutet följer.) ) Lärftskappor, hvarpå lågor och djeflar äro målade, och som bäras af de till Auto-da-feen fördömde. ) Caracco är en spetsig pappmössa, omkring halfannan aln hög, hvarpå delinqventens brott är skrifvet. — Deraf Spanjorernas bekanta skällsord och förbannelse: Caracco.