Aftonbladet – 13 augusti 1842, sida 3

Jag svarade honom nej, bitterligengråtande. Det kan vara en möjlighets, fortfor han, Kat ni aldrig sjelf har lagt märke dertill; men de måtte ändå så förhålla sig: en älskare har trot sig föraktad eller åsidosatt för någon lyckligare och uttänkt denna fruktansvärda hämnd — ja i sanning fruktansvärd! jag will icke dölja de för er, Min nådiga! eder frihet, edert lif sväfva i faran. Jag signade ned för hans fötter och besvoi honom min oskuld, bad honom om bjelp och räddning. Han upplyfte mig och tryckte er kyss på min panna. aJag vill tänka på er frälsning, er lycka, mit fromma barn! sade han, clugna ert fjerta! morgon skall ni få höra af mig, Med desss ord lemnade han rummet. Den gamla Maria, som bade gått ut, när Dor Torrejon inkom, återvände nu. Jag måste förtälja benne allt hvad som förefallit emellan mig och irqvisitorn, och nu utbröt hon i de lifligaste loftal ötver honom: Ni är det lyckligaste flickobarn under solenx, slöt hon; aden mäktigaste, ädlaste, däjligaste herre älskar eder, han vill rädda eder från timlig och evig undergångp. aHvad säger ni? ropade jag, ehvem älskar mig ? Ett helgon, en engel i mannaskepnad!, svarade hon, Nej, nej, ers nåde! spörj mig icke! morgondagen skall förklara eder allt; det skall blifva den skönaste dag i eder lefnad! Med dessa ord öfverlemnade hon mig till mina egna betraktelser, eller snarare förvirrade, stridiga känslor; ty skräck, bopp, förundran, aning uppfyllde och hänförde mitt sinne. Under denna sinnesstämning gick dagen till ända, och min ofta afbrutna sömn om natten gaf mig mindre hvila än oro, medelst besynnerliga, ängslande och feberaktiga drömmar.