Aftonbladet – 13 augusti 1842, sida 2

sen. Ser ni dessa höga pappersmössor och kapor, så vackert bemålade med eldslågor och djefar; det är deras likkläder. Jag ryste och teg. Det föreföll mig som om jag vore i en öppen grift, iniet ljud förnams, utom våra egna långsamma smygande steg. Etter en lång och stilla vandring nedstego vi några trappsteg, min förerska upplät en dörr, och nu voro vi i ett skumt, svartbeklädt rum. Detta, min rara vänn, sade hon, där de motsträfvigas pinorum; se er bloit dristigt om. Här äro många sköna ting att skåda. Dessa smala snören, som nedhänga från trissorrfa i taket, bindas om kättarens handleder; derefter upphissar man honom så högt han kan komma, släpper så med ens efter och låter honom dimpa, dock icke ända ned till marken, men blott så långt, att armarna vridas ur led och snörena genomsnärja köttet intill benen; detta förnyas bvarje qvart, intill dess doktorn förklarar, att hans lif är i ögonblicklig fara. Ser ninu denna illa tingest med fem hvassa pinnar! med denna slår man honom dugtigt på vadorna. Kom nu bit! Det der tror ni väl är ett salt-tråg? Hi, bi, hi! min lilla, enfaldiga dufunge! Hvarföre? ryser du? Bara du vackert är foglig, så kommer du aldrig att ligga deri, det är blott för de hårdnackade och olydiga; dem lägger man utsträckte i tråget och fastsurrar dem dugtigt; så uppspärras munnen och ett fint kläde lägges deröfver. Nu faller en smal vattenstråle, från det der kärlet uppe under taket, ned i munnen så länge, tills inelfvornå äro fulla af vatten, och klädet genom vattnets kraft nedtröngt i svalget. När syndaren då, under den outsägligaste ångest och pina, är nära ett qväfvas, utrycker man plötsligen klädet, fullt af vatten och blod.. aMenn, sade jag: skälfvande och bäfvande i alla lemmar, adet är väl dock blott öfverbevista kätare, som Ro på detta sätt marterarte ij 1 nå unda, min söta wi nifyaju lelva aIngal , än! de blifva PW