— mp LEONORA. (Följande är hemtadt från Bakers Inqvisitionsbistoria, hvilken utkom för något öfver hundrade år sedan, och bär allt utseende af att hafva verkligen passerat.) i Mina föräldrars slott var beläget på gränsen af den olivskog, som sänder sin vällukt till Zaragossas innevånare. Då min fader var rik och gästfri, min moder munter och älskade prakt och fester, erhöllo vi täta besök af stadens talrika adel. Många af dessa försäkrade min moder — och det ofta så högt, att jag väl kunde höra det — att jag i mitt fjortonde år var en fullkomlig skönhet och att jag spelade mandolinen med fuliändad skicklighet. Jag hade så vant mig att höra deita, att det både förundrade och förtröt mig, att Don Fransisco Torrejon, en af de höga öfverinqvisitorerne, aldrig upphöjde min fägring, ja knapt bevärdigade mig med ett ögonkast; dock tillskref jag detta hans stånd och alilom bekanta helighet. En natt bultades det på porten och inträde äskades i den heliga Inqvisitionens namn. Med förfäran åtilydde man genast denna befallning; men man föreställe sig min och mina föräldrars ångest och förtviflan, när det heliga tribunalets tjenare fordrade mitt utlemnande. Visserligen visste jag med mig min fullkomliga oskuld, men detta gjorde min ängslan blott ännu plågsammare. Mina arma föräldrar kramade mig i sina armar med en tyst omfamning; de vågade ju hvarken gråta eller klaga, ty det skulle redan hafva varit en förbrytelse emot den hel. rätten. Man bar mig i en bärstol, och det förekom mig som om jag blifvit buren till min graf. Jag hörde fängelsets portar öppnas och slutas efter mig och nu tyckte jag att lifvets dörr för evigt va igenlåten: det svartnade för min syn Och jag svimmade. När jag åter slog upp ögonen befanr jag mig i en säng med långa svarta gardiner. FE! lampa upplyste svagt skymningen i det lilla rum