Aftonbladet – 12 augusti 1842, sida 2

sig dagligen noga underrättelse om Georgs helsotillstånd. Sjelf hjelptes han af sin starka natur och återvann snart sina krafter. Georgs sjukdom tycktes ej heller blifva farlig. Under hans första feberfantasier sysselsatte han sig ständigt med sitt barn. Naturen gjorde under hans svaghetstillstånd den rätt gällande, hvilken ban under styrkan af sina passioner så onaturligt hade åsidosatt. Likaren gaf imedlertid de bästa förhoppningar. Men beklagligtvis tillstötte en omständighet, som hade det olyckligaste inflytande på hans tillfrisknande. Ryktet om hans tidigare förbindelse hade gepom scenen i kyrkan blifvit allmänt kunnigt. Att Marguerite var hans äldre förlofvade, att ban med henne hade en son, var icke mer någon hemlighet. Det kom äfven till den gamia Elsebeths öron. Hon fick visshet om, att det var hans, hennes kära Georgs barn, hon utsatt i elfven. Äfven de ord, han under yrseln yttrade, öfvertygade henne derom. Häröfver blef naturligtvis den gamla menniskan alldeles otröstlig. Att barnet var räddadt visste hon icke. Hon gick och jemrade sig och vred sina bänder, mumlande för sig sjelf: Georgs barn! Ab, jej, jej! hvad bar frun icke baft mig tilll men vsgade ej förtro sig åt någon. Hennes dessutom svaga förstånd var skenbarligen 2ngripet, och hon slutade med att blifva fånig eller halftokig. I denna sinnesförfattning gick hon en dag in till Georg, föll ned framför sängen och berät. t;de honom, under jemmer och förtviflans utrop, hvad som, på hans moders befallning, blifTvit af barnet, och anropade honom om hans Htillgift. Hvad intryck detta gjorde på den sjuke