Aftonbladet – 12 augusti 1842, sida 1

Oe Snr REON ER TENNES TsrASS ES — rn tills utehållit vattnet. Triumferande öfver sitt byte, sprang och dansade han, och skyndade sig bort, efter att hafva öfvertygat sig om, att hans tilla skyddling var i säkert behåll. Han vågade imedlertid ej att gå den kortare vägen öfver rjellet, af fruktan att bemärkas, utan valde den långt längre vägen omkring dess fot, hvarigenom ban först ankom till Eoquevilles emot eftermiddagen, till följe af hans obekantskap med denna omväg. Då han inträdde till Marguerite, störtade han ned för henne i djup sinnesrörelse och lyftade korgen högt i vädret, men kunde för glädje ej frambringa ett ord. Hennes jemmer och förskräckelse var obeskriflig, då hon ändtligen erfor den fara, hvari hennes barn hade sväfvat. Hon tryckte det till sig och vätte det med sina tårar. Tanken att Georg kunde vara medvetande om detta nidirgsdåd, ville hon ej gifva rum för. Nej, det är som Dominique säger, hans moder, hans hårda och obarmhertiga moder. Georg kan icke, en fader kan icke handla så emot sitt barn. Når) han erfar det skall han förfäras och välsigna det ögonblick då mitt barn blef räddadt. — Med längtan afbidade hon deras väntade ankomst Men eftermiddagen gick; det var långt öfver tiden och ingen af dem kom. Betagen af en osäglig öngest befallte hon Dominique att gå dem till mötes eller söka dem. Den trogne negern spejade öfverallt omkring på vägen och smög sig ända fram till fru Graves gård, men kunde ej få syn på någon af dem. Nedslagen ceh missnöjd vände han tillbaka. Då han gick öfver den smala stigen vid afgrunden kastade han oviikorligt en forskande blick ned till elfven. Tanken på det