Aftonbladet – 11 augusti 1842, sida 3

Dessa ord, utsagda med rörd stämma, vor så Oväntade från fru Graves, hvars känslolös bröst aldrig brukade gifva vika för vekare in tryck, att Georg rörd föll på knä för henne. Tys lade hon handen på hans hufvud och vinkad derpå till honom att uppstiga och aflägsna sig. Följande dagen var en Söndag. Förstugan pi Lindsåsegård hade redan länge varit uppfyllc med telgdagsklädda menniskor från gården oci nejden deromkring, hvilka väntade att följa brud paret till kyrkan. På bestämd tid begaf sig fri Graves, ledsagad af några fruntimmer, upp til oruden, för att hemta henne, under det Jung. hans och en godsegare från grannskapet begåfve sig till Georg i samma afsigt. Elsebeth och några flickor voro ännu syssel: satte med ordnandet af det sista af Heloises brudklädsel. Den tankfulla bruden stod der utan deltagande för hvad de företogo sig. Hon va: blek och stilla; men det var man alltid en bröl. lopsmorgon, efter Elsebeths utsago. ,Se så, nu är fröken färdig,, sade den förnöjda amman. Nu ska vi bara fästa fast buketten. Här skall den sitta; men den får inte helt och hållet gömma den lilla vackra halsen, så att karlarna må h: något att se på. Ja, det vill de så gerna, och så kunna de med detsamma se, att fröken är a rea, hvit härkomst. Hör nu, fröken, hvad jag vill säga henne: när nu fröken står framför pre sten och han håller tal, så skall fröken gråta det får inte fröken glömma. Ty om hon inte gråter, så blir han vred och det går aldrig bra. Under dessa ord inträdde fru Graves. Hvad ir det, du säger? frågade hon strängt och vände sig till Elsebeth.