Aftonbladet – 11 augusti 1842, sida 2

——————————— — A mna hvarje behagligt intryck. Han utbredde sig öfver sin systers glädje, när de nu så oförmodadt kommo, och skildrade sin moders hänryckning, när de en gång alla blefvo samlade. Under strömmen af sina ord märkte han icke, att Georg gick tyst och fördjupad i sig sjelf vid hans sida. Då de kommit till den del af vägen, som gick bland de öde, kala stenmassorna, stannade Arthur, liksom plötsligen gripen af en erinring, och utbrast ovilkorligt: Här på detta ställe, Georg, såg jag för första gången... han höll plötsligen inne, liksom ångrade han hvad han redan sagt. Hvem har du här sett?, sporde Georg med ett forskande ögonkast. Hvem har jag sett, forisatte Arthur, och gick vidare. Nå ja, det är en i grunden likgiltig omständighet, och jag kan väl säga det. Jag har här första gången sett fröken Carstens,, Har du? hur har ni träffats? Svara mig! — Du känner henne således, och från hvilken tid? Arthur märkte alltför väl den passion, som lågade i Georgs ögon, och förbannade sin oförsigtighet. Men det var nu en gång gjordt, och han visste ej bättre medel att afligsna hans misstankar, än att rent ut säga sanningen: jag har vid ett tillfälle varit så lycklig att frälsa henzes lif Har du frälst hepnes Mif? och det skulle Heloise hafva förtegat! Når? huru? och vid hvilket tillfälle? Arthur, svara mig uppriktigt! Hvilka äro dina planer mot Heloise? hvad har du sagt henne? hvad har din afsigt varit?, Men så lugna dig då, Georg! Hvilken svår