Aftonbladet – 11 augusti 1842, sida 1

liga, förtroliga du, och det var äfven första gången han fick besöka henne på hennes rum, som föreföllo honom som en helgedom, hvars prestinna hon var och hvars tjenst hon nu förmätet undandrog sig. Gripen af sina känslor och den skärande kontrasten mellan hennes lugna mildhet och bans eget upprörda inre, betäckte han hennes händer med tårar och kyssar och sade: ;o Heloise! jag är icke värdig din godhet. Du är en bimmelk engel, i hvars spår lycka och välsignelse uppspira; men jag. -.. Mera kunde han ej frambringa utan såg mörk och tyst ned framför sig. Heloise ansåg dessa yttranden som ett utbrott af hans ömhet för henne, och lugnade honom. Men en bekännelse i detta ögonblick var honom omöjlig. Han aflägsnade sig så fort han kunde, och tröstade sig med det beslut, att gifva henne skriftlig underrättelse om sin äldre förbindelse. Henne skall jag frivilligt afsäga mig, utbras! han smärtsamt, då han återkom på sina rum; pbenne, hvars Jjusa, med sig sjelf eniga ande eljest kunde blifva min ledande stjerna. En så tjusande varelse, en så stor lycka skall jag sjell stöta ifrån mig! Hvem kan begära det? — och det endast för att godtgöra en lättsinnighet, ett sinnesrus, för hvilket hvar och en annan skulle gilvit vika Har jag då lockat, öfvertalat, förfört? Bara vi ej begge skulden för ett brott, för hvilket jag ensam måste böta. Ack, Marguerite! dyrt måste jag plikta för de stunder jag tillbragt i dina armar!p Han infann sig ej vid middagsbordet, utan inheslöt sig på sina rum. Efter mycken strid med sig sjelf, begynte han ett bref till Heloise. Mer