Aftonbladet – 10 augusti 1842, sida 1

med min moder skall försonas, när hon ser mir präkliga gossen Sålunda talade han länge, i följd af sin blott alltför veka och lätt mottagiga natur, ett byte för hvarje nytt, starkt intryck. — Marguerite var utom sig af hänryckning. Detta ögonblick ersatte benne ett helt års lidande, Kärleksfullt och med en blandning af tårar och mildt leende sväfvade hennes ögon från Georg till sonen, endast upptagne af dessa kära föremål. Hennes broder var öfverraskad. Han hade väntat större motstånd från Georgs sida och fruktat de värsta uppträden. Till hans stora glädje var nu saken hastigt och på ett försonande sätt uppgjord, och han var benägen att tro, det Georg: o:rohet mera grundade sig på ungdomsflygtighet, för hvilken frånvaron varit farlig, än på oredliga tänkesätt. Han tillstod för Georg rätt fram, att han fruktat en hård strid, men var nu glad att kunna räcka honom handen till försoning: Georg sjelf var i en så upprörd sinnesstäm:. ning, att lösningen af hans nya, invecklade förhållanden föreföll honom lätt. Hans moder måste och skulle gifva efter för hans önskningar. Heloise var alltför ädel att vilja motsätta sig hvad pligt och samve:e bjödo horom, ja skulle kanske genom sitt inflytande på modren medverka dertill. Under de bästa förhoppningar tog han alltså afsked af sin älskade och hennes broder för att träffa de erforderliga anstalterna hemma och lofvade att återvända sednast på eftermiddagen. Då han mest litade på, att genom åsynen af en: sonson röra sin moder, bönföll han, att man skulle Jåta barnet få följa med. Det blef derföre omtänksamt nedlagdt i en liten rörkorg och öfverlemnadt åt dess beständiga uppassare negern Dominique, som följde med Georg till gården. Medan denne nu begifver sig på hemvägen, och Marguerite och hennes broder öfverlemna sig till sin lycka, vill jag, så vidt jag förmår,