vid handen och förde honom närmare. Detta fruntimmer,, sade han, när min syster, Marguerite Hoqvueville, eder förlofvade brud inför Guds och samvetets domstol.n Georg stod såsom slagen af åskan och var e6j i stånd att frambringa ett ord. Den stackars Marguerite föll, under ett förnyadt försök att resa sig, på knä för honom, fattade hans händer och fuktade dem med sina tårar. Kommer du för att uppsöka mig, Georg? utbrast hon med det mest smärtfulla uttryck i röst och anletsdrag. Har du tänkt på din stackars Marguerite? Icke sant, du har ej försbjutit mig? Jag har ju heller aldrig tviflat på din kärlek. Må då all blifva glömdt, allt vid det gamla? — Kom Georg låt mig visa dig — ack du her ännu icke sel vårt barn. Kom, kom, skall du få se, det ä! en gosse och din egen lefvande afbild.n Med dessa ord sprang hon upp och förde ho: nom till vaggkorgen samt upplyfte det sofvande barnet. Georg var djupt rörd. Eiter så lång tids förlopp hörde han åter detta obeskrifliga melodiska Jjud af denna stämma, som så ofta förtrollat honom; han återsåg dessa dunkla, smigtande ögon, som ännu liksom fordom fästade sig på hozom med den innerligaste kärlek, med der mest oinskränkta tillgifvenhet: och alla hans ät dre känslor vaknade med förnyad styrka. Före ställningen em en son — ett namn, hvari natu ren lagt en så stark, rörande klang, att den fin: ner echo i hvarje menskligt bröst — denv: föreställning grep honom med oemotståndlig makt Med frambrytande tårar mottog han barnet oct betäckte det med kyssar, utan att kunna frambringa ett ord. Ö, jag har gjort eder alla sto: orätt, utbrast han ändtligen och drog Marguerite till sig, men jag hoppas att kunna godtgör: min orättvisa och litar till eder tillgift. Ja all skall blifva godt, allt vid det gamla. Margueri te skall blifva min hustru och hennes bror mir vän, vi skola alla blifva lyckliga och till oct