Aftonbladet – 9 augusti 1842, sida 1

på armeny för att föra henne öfver der obanade vägen. I detsamma hördes rop af folket, som närmade sig, gjorde uppmärksamme af skottet. Heloise märkte en tydlig oro i sin dedsagares anletsdrag och att han liksom studsade. ,Jag tör väl hoppas, att ni gör mig sällskap hem ?, frågade hon. Det står, ty värr, icke i min makt, svarade han, plötsligen allivarsam. Men jag ser er ju igen? icke sannt?. Om ni vill i morgon — jag gör nästan hvarje morgon en ridtur — men litet lingre med; här är dock för ödsligt, och jag törs hädanefter ej aflägsna mig så långt, ensam., Han lofvade allt, tog afsked och försvann snart bakom. klipporne. Heloise stötte straxt derefter tillsammans med sina följeslagare, som, då de sågo henne välbehållen, trodde, att det var bon sjelf, som afskjutit sin bössa; och man talte ej vidare om saken., Heloise omtalte lika litet för fru Graves, som för folket, sitt äfventyr bland bergen. Hon syntes ovanligen tankfull och tyst. Så: snart det passade, drog hon sig efter måltiden tillbaka till sina rum. Icke en gång Elsebeth fick komma in till henne, oaktadt denna eljest hade fritt tillträde och fritt språk. Följande dagen red hon åter ut med folket, men lemnade dem snart och bad dem vänta henne vid ett slags utbemman, hvarest man, vanligtvis brukade hvila och taga förfriskningar. Redan på långt båll märkte hon främlingen sitta och, vänta på henne, helt och hållet fördjupad i sig sjelf, som dettycktes. Han uppsprang med synnerlig glädje då han blef henne varse och gick henne till mötes; men ett