Aftonbladet – 9 augusti 1842, sida 1

med ansigtets mörka färg; men det var. tydligt att icke väder och vind bland de norska fjel larna, utan ett hetare klimat hade gifvit dess: kinder sin bruna färg. Hans drägt var en sim: pel jägares; men alla hans rörelser förrådde fri het och värdighet. Heloise närmadåe sig och tackade honom med värma för hans själsnärvaro och käckhet. Han hörde uppmärksamt och liksom nygirigt på hvad hon sade, och frågade med ett mildt leende och på bruten danska, om hon blifvit mycket förskräckt. ; Ni är ingen norrman, ingen dansk, utbrast hon leende. Så framt jag ej tager fel tillade hon på engelska, hvilket språk hon genom et: ständigt umgänge med vestindianare i Köpenhamn, var fullkomligt vuxen; så framt jag ej tager fel, är ni en amerikanare.n Det är jag, svarade han, och med en viss skygghet. Min Gud! huruledes har ni kommit till dessa öde, obanade fjell. Har himlen genom ett under sändt eder hit, för att frälsa lifvet på et stackars hjelplöst väsende?, Jag tviflar icke,, svarade han leende, wat himlen skulle göra ett under, för att rädda er min fröken. Imediertid är min vistelse här doc! ganska naturlig. Jag är en stor älskare af jagt och har nu under några dagar varit på spår ef ter björnen, tillika med några personer här nedifrån dalen. Dåössa fjellar äro icke heller så Oo lika, som ni kanske tror, den bergnatur i mit hem, hvarest jag tillbragt en lång tid af mitt Lif. Efter dessa ord gick han efter Heloises häst sora han fattade vid tygeln, och bjöd henne der