Aftonbladet – 9 augusti 1842, sida 1

som hon från ett högre ställe varsnade, fördubblade hennes ifver; Hon kastade blott en blick tillbaka för att kunna minnas hemvägen, och trängde vidare: framåt, i förhoppning att snart njuta den öfverraskande åsynen af en blomstrande dal, djupt uader dessa öde, enstaka fjell. Plötsligen stannade hästen, spetsad öronen och vilie ej gå vidare, huru hon än drog i tygeln och klappade och smekte honom. Då hon nu såg sig omkring, för att upptäcka orsaken till dess istadighet, blef hon på råigot-afstånd varse en dunkelförgad, oformlig klump, och gick närmare för att se hvad det var. Till hennes förskräckelso reste den sig med ett doft brummande och kom emot henne på bakbenen. Det var en björn. I sin ångest vände hon om till hä: sten, som, instinktmessigt fruktande, att: hon ville draga honom framåt, gjorde ett högt språng tillbaka. Hon stod der nu aldeles bjelplös.: Den lilla jagtbössan, hon brukade föra med sig, hängde oladdad vid sadelknappen och björnen kom henne så nära, ätt hon kände dess heta andedrägt. I sin fara förlorade hon ej sin behjertenhet. Hon fattade ec stea och slungade den på odjuret, mer gjorde derigenom det ändå värre. Björnen retades än mera och gick rakt på sitt byte. Heloise utstötte ett skrik, ett skott knallade och björnen föll. En ung man framstörtade, ryckte undan Heloise med ena handen och gaf björnen, som åter begynte resa sig, efter en kort strid sin rest med hirschfängaren, Först nu kom Heloise till sin fuila besinning och kunde betrakta sin räddare. Hah var hög och smärt ach en af de vackraste män hon sett. De svarta, eldiga ögonen stämde väl öfverens