illa, gör hvad hans moder önskar. Hon har mera förstånd än alla vi andra och vet nog hvad hon gör.p Då Elsebetb, hvilken som gammal tjenarinna hade ett ord med i laget, hörde fruns beslut att resa till Norge, utbrast hon: maj, jej, jeil detta utrop var en liten lemning från hennes norska ungdomserinringar, och ungefär detsamma som: Ah, Herrejel — vill frun resa till Norge? skall Georg med? och skall jag också med? Georg,, svarade frun; shm! nej det går icke in. Begge kunna vi ej vara från kontoret. Anlingen skall han eller jag blifva hemma., Men så låt då Georz resa. Han är ung och stark och tål bättre vid. Och så låt mig följa med och visa honom omkring der hemma., Hvad säger du till E!sebeths förslag ? sade frun, vändande sig till sin son. Denne önskade sin amma och hennes förslag bin i våld, men kunde dock för sin moders skull, eburu med märkbar ledsnad, ej svara annat än, att om någon skulle resa, så vore det rimligast, att han gjorde det. Jag bar sjelf tänkt derpi,, sade fru Graves. Det är nu tid på, att du en gång ser dig omkring i verlden, och du har ju ofta önskat göra en resa till Europa. Du kunde då med detsamma besöka åtskilliga andra fasta platser, som hafva handelsförbindelser med våra öar, och ing: nya. Ja, vet du hvad, Georg, den tanken är ej så rasande, Res du! tiden är just nu gynnsam dertill, då intet uppehåller dig här, och dina förrättningar kunna öfvertagas af Junghans. Den sistnärande inträdde i detsamma, tillika med några andra kontorsbetjenter, som medbragte bref och räkenskaper. Fru Graves vände sig till dem och sade, med den hennes son alltför väl bekanta, kalla, bestämda 2ffårstonen: jag får bärmed underrätta eder, att jag, på min sons anmodan, beslutit, att låta honom göra en resa till Europa med första afgående skepp. Ni,