för sig i Köpenhamn, hvarifrån hon, så frami der ingenting kom i vägen för förbindelsen, med största ömhet skulle föra den unga damen öfver till S:t Croix. På samma tid detta verkställdes, blefvo anstalterna till hennes sons afresa drifne i allstillhet och med sådan raskhet, ati Georg, som, till följe af den ringa kunskap han erhöll derom, ännu smickrade sig med hopp om något uppskof, obehagligt öfverraskades af sin moders ur: derrättelse, att hans ekipering redan var besörjd, att ett skepp låg segelfärdigt och att han den nästa eller nästföljande dag skulle vara beredd att stiga ombord. Och från derna stund förstod ru Graves, under förevändning af närmare aftal stt hålla bonom i närheten af sig eller omgifva ho. nom med sina kreatur, så att intet tillfälle gafs för honom att vidare taga afsked af Hoquevilles. Fru Graves följde ejelf sin son ombord. Vid afskedet gat hon honom ett försegladt paket, som dels ionehöll handelspopper, dels en nöjaktigt bestämd regel för hans förbållande som husets kommissionär i Europa. Jag behöfver väl icke säga min son, tillade hon, patt den minsta afvikelse från hvad här är föreskrifvet, kan sätta vårt kontors välfärd på spel.n — Elsebeth, som till sin stora sorg icke vågade följa sin gunstling på resan, ville ännu tillägga några utrop af paj. Jjej, ej, skall han mu re:a, lilla Georgn, ledsagadt al gråt och klagan och goda råd, men en sträng blick från fru Graves bragte henne till tystnad, och Bon satte sig i båten, utan att en gång se sig tillbaka, endast brummande för sig sjelf något om den långa vägen och det myckna vatten han skulle öfver. — Skeppet gick under segel; fru Graves kastade ännu en stolt, triumferazde blick derpå, och med den gynnsamma vinden behöfdes det blott några timmar alt lägga ett stort haf och oöfverstigliga hinder i vägen för tvenne älskande bjertar(Forts. följer.)