och stater deladt — folk; att grund-ideen för det Tyskt-nationella partiet dock måste hvila på verkliga behbof, om detta parti än i denna ides användande kan hafva på mångahanda sätt felat och misstagit sig — så svarade mig hertigen temligen Hifligt: Tro mig, jag har slitför mycken aktning for Tyskarne, för att vilja göra dem en vacker framtid stridig. Fransman af hela min själ, älskar jag mitt fidernesland med passion; men jag är långt ifrån dessa kaffehus-statsmäns föråldrade begrepp, hvilka i lättsinniga eröfringståg se Frankrikes storhet och styrka. Vi bafva gjort stora uppoffringar för freders bibehållande, ja ganska stora — (här stannade prinsen ett ögonblick, men tillade sedermera lifligt:) jag ångrar dem icke. Men hvad jag önskar af Tyskland är just att det måtte vara :jelfständigto — (ordet ,sjelfständigt, sade prinsen på Tyska, och fortfor sedermera att tala Tyska). Jag önskar icke ena gång att det alltid, eller utan att rådfråga sin egea fördel, håller med 0ss. Jag begär ingalunda ett öfvervägande inflytande för Frankrike; jag är nöjd med det inflytande, som ett land med 34 millioner invånare naturligtvis måste ega på de allmänna Europeiska angelägenheterna. Men jag önskade att Tyskland måtte hafva en egen politik, och att man icke allestädes och alltid benhöfde förutsätts, att Tyskland i de Europeiska angelägesheterna röstade med Ryssland. — pVisserligen — sade han sedermera — kan Tyskland i verldens ögon, i England, i Frankrike, öfverallt, endast då vinna det anseende, detsamma tillkommer, när det i Europeiska saker bildar sig en egen politik, när de andra staterna komma till den öfvertygelsen, att det af eget val, af egen vilja bestämmer sitt handlingssätt efter eget, fördomsfritt intresse.s — Ni ser — sade Kronprinsen med ett mildt, behagligt leende — att jag icke vill nedsätta Tyskland, utan tvärtom skulle vilja upphöja det. Vårt egna intresse gör det önskansvärdt, att ett sjelfstärdigt Tyskland måtte göra sig gällande i politiken.s, — Han beklagade att de Tyska makterna, såsom han trodde för att göra Ryssland till viljes, icke kunnat besluta sig till att erkänna Drottning Isabella af Spanien, hvilket skulle hafva bidragit att långt för detta återgifva freden åt den olyckliga haifön. Min familj har i handling (genom erkännandet af Saliska lagens afskaffande) gjort en uppoffring, i hopp att återgifva fredslugnet åt Spanien. De Tyska makterna, som utan tvifvel dock måste veta, att Don Carlos sak är och var en förlorad, hade genom Isabellas erkännande kunnat utöfva ett modererande ioflytande på Spanien. Det skedde icke. — I de Syriska angelägenheterna hade samma fenomen visat sig, hvilket prinsen vidlyftigare utvecklade, än här kan anföras. — Dock yttrade han sig med synbar förkärlek om Konung Fredrik Wilhelm IV:s af Preussen psnille och goda viljan, och med aktning om Furst Metternichs skarpsynta 2ffärs-klokhetp. Under loppet af samtalet, hvilket genom prinsens vänlighet blef allt mera otvunget, häntydde jag på framtiden, på den fördomsfullbet, hvarmed minga statsmän ännu alltid bedömde Frankrikes tillstånd; huruledes de trodde, att allt d endast egde bestånd så länge Konung Ludvig filip lefde, då jag likväl, efter noggranna forskningar hos de mest olika partier, kommit till den öfvertygelsen, att kronan en gång skulle i lugn öfvergå från fader tiil son. Jag känner den åsigt, ni nämner, men jag vet också buru ogruadad den är., Med djup rörelse tillade han: Vi äro fem bröder, och det är alltså sannolikt, att en af oss har den olyckan att öfverlefva Konungen. Men thronföljden ska!l gå för sig i fullkomiligt lugn, på sin höjd kunde det bli en sensdarmeri-affär. (Nous sommes cing freres, eg il est probable quun de nous aura le malheur de survivre au Roi. Mais la succession se passera Itrangquillement; ce sera tout au plu: une affatire de gensdarmertie.) Etter kl. 4 lemnade jag prinsen, förtjust öfver hans själfullhet, öppenhet och godhet. Nigra månader derefter träffade honom det oväntade ödet. Adie son! o!yckan att öfverlefva Koaungenp, var icke dig bestämd.