Aftonbladet – 5 augusti 1842, sida 2

seende på de frifirgade som negrerne, hvaraf följden blef, att elfva tolftedelar af befolkningen voro orepresenterade. Det hvilar en fläck på de frifirgade, icke på derss vandel och seder, utan på deras olyckhga härkomst. Den hvite ser med stolthet och hån ned på de föraktade negrernes afkomna. Han afsövdrar sig och de sina ifrån dem som från pestsmittade, skyr deras umgänge i sällskaper och undviker till och med i kyrkan ett närmande till dem. Han betraktar dem som inkräktare af rättigheter, som ej tillkomma dem, som uppkomlingar, som söka trönga sig in. En mängd, för dem tryckande förordningar af de lagstiftande församlingarne på Engelska Antillerna hafva tillkommit genom denna fördom. På S:t Domingo förklarade representanterna offentligt (1790), att de med lif och blod skulle ansvara för, att denna race af bastarder icke skulle erhålla någon andel i de hvites rättigheter; och fruktan för deras talrikhet bar likväl förmått guvernörerne till flere inskränkningar i rättigheten att frigifva. Följden af detta lika okloka som orättvisa förhållande var Jlätt att inse. De förorättade och uppretade friförgade, hos bvilka iderna om en allmän frihet funnit insteg vid den franska revolutionen, gjorde, vid resningen på S:t Domingo, gemensam Sa med negrerne, i stället för att de hvite i dem eljest kunnat hafva haft ett fast stöd. S:t Domingo lösslet sig från moderlandet och blef en aristokratisk republik, hvars styrelse bildades af de mest civiliserade negrer och frifärgade. Men denna fribetsstrid har på de öfrige antillerna frambragt en reaktion, som förnämligast uttalar sig raot de friförgade, hvilkas fordringar mest fruk tas. De gamla formerna äro satte I kraft som bolverk mot de nya, farliga iderna, och Martinique kan ännu tjena som ot exempel på de hvite lantageegarnes förföljelseanda. BerE (Forts. följer.)