mensamt, att jag lika begärligt längtade att smaka af de förra, som att lyssna till de sednare. Ännu efter så lång tids förlopp när j2g återksilar i min eriuring dessa förmiddagsvisiter, för det mesta af vestindiska fami!jer, dessa allvarlige, ordkarge män, deras gula hy, deras fisa, engelska kläder, nästan alltid eafärgade, och de styfva, åldriga damer med massiva guldringar på alla fingrarne, praktfullt klidda i lysande färger; när dertill kos:mer alla dessa menniskors utländska, balf-engelska uttal, deras blandning sf förnämt väsende och temligen simpla manerer, den omständighet, att de en kort tid visade sig och derpå alldeles försvunno; när jag omsider påminner mig visitrummet, fantastiskt utsmyckadt med de besynnerligaste från kolonierna hitbragta småsaker, då siår allt detta för min inbildning så främmande, så izoleradt, som om det icke hörde till mitt lifs öfriga erfarenhet, utan vore ett upplefvadt fee-äfventyr. Den person, som förnämligast tilldrog sig min uppmärksamhet i den omtalta familjekretsen, vär en gammal handelsbeijent från Vestindien, vid namn Junghans. Han hade varit faktor hos den famij, hvars lefnadsöden utgöra ämnet för föijande blad, och det är förnamligast honom jag är skyldig underrättelsen om alit hvad dertill hörer, oaktadt mycket deraf först långt sednare blifvit mig tydligt till sina motiver och deras förbindelse. Denne gamle kontorist, hvilken sjuklighet nödgat utbyta koloniernas osunda klimat mot ett sundare europeiskt, var utan fråga en i grund skicklig man; men hans mångfaldiga berättelse: om negrerne, den stränghet hvarmed de behand: lades, deras uppstudsighet, och det myckna har