Aftonbladet – 4 augusti 1842, sida 1

baksångans behag, som hvirflar upp ifrån; en äkta babånna. . Men aldrig hade någon pipa smakat Bans Görgen så väl, som den, hvilken Lillkarins läppar smakat på. Ehuru det var en varm sommar, kunde icke Hans Görgen för sitt sårs skull föras ur buset, utan måste qvarblifva hos tegelslagaren; der trifdes vår patient också rätt bra, och ehuru hans föräldrar kommo ati sköta honom, visste ban dock att det nog skulle komma den stund, då han skulle bli ensam med Lillkarin. Andra dagen var muraren Wendels bröllop, och då tåget gick till kyrkan, hvisslade Hans Görgen, der han låg på sin bädd, efter den stäps digt återkommande bröllopsmarchen, som hördes ifrån byn. I:rån kyrkan drog musiken omkring i byn och spelade utanför husen, der de skönaste flickorna bodde, eller sådana, som hade fästmänner ; gossar och flickor slöto sig nu till tåget, som växte, ju längre det framgick; de hommo äfven till tegelslagarens bus, och Viteli kom, såsom Hans Görgens kamrat, med sin fästmö, för att hemta Lillkarin till dansen. Men hon nekade och undskyllade sig, förebärande arbete Detta eröjdade hjertligt Hans Görgen, och då de voro allena, sade han: aGräm dig inte för det, Lillkarin, det blir snart bröllop igen,. och då skola vi rättskaffens dansa med hvarandrax cEtt bröllop? sade Lillkarin nedslagen, jag visste inte dei.n cKom då hit!) sade Hans Görgen skrattande; och då Lillkarin kom närmare, fortfor han: jag vill nu tillstå för dig, att jag sjelf skjutit af mig fingret, för att inte bli soldat. Lillkarin for förskräckt tillbaka, uppgaf ett rop och betäckte sitt 2nsigte med förklädet. aHvarför skriker du?,. frågade Hans Görgen; atycker du inte om det? Du miste väl tycka om det, ty det är du, som är skulden dertill. aJesus, Maria, Josef! nej, visst är jag oskyldig dertill. Du gode Frälsare! Hvad har du gjort, för stor synd, Hans Görgen! Du kunde ju skjutit ibjel dig sjelf. Nej, hos dig törs jag inte vara, jag är riktigt rädd för dig.